Det goda livet lockar och nöjesbranschen växer så det knakar. Enligt Leila Lyytikäinen, en framgångsrik finlandssvensk filmproducent, bådar det gott för den finländska filmen. ”Streamingstjänsterna behöver innehåll och då är språket inget hinder.”
Att producera en film eller en tv-serie innebär att man måste våga ta risker. Ett dåligt biopremiärveckoslut eller några fräna recensioner kan göra att flera års arbete mynnar ut i ett ekonomiskt fiasko.
”Det är smällar man måste vara beredd på. Jag har levt med den här osäkerheten i hela mitt yrkesliv”, säger Leila Lyytikäinen som bland annat är känd för att ha producerat Colorado Avenue, första säsongen av kriminalserien Sorjonen och är bioaktuell med Klaus Härö-filmen Livet efter döden.
Producenten är ansvarig för hela produktionen, också för det ekonomiska. Därför är de flesta finländska filmproducenter antingen ägare eller delägare i något produktionsbolag, så även Leila Lyytikäinen som tillsammans med Elina Pohjola äger Citizen Jane Productions.
Att äga företaget ger trovärdighetspoäng då man förhandlar om finansiering för projekten. Det visar att producenten verkligen förbinder sig till ett projekt.
”Kombinationen av kultur och business fascinerar mig. Man kan inte producera film utan pengar. Men man kan inte få ihop pengarna utan att det finns något innehåll.”
Lyytikäinen är uppväxt i en företagarfamilj och tycker det känns naturligt att vara chef och arbetsgivare. På väggarna i 1980-talshuset där Citizen Jane Productions huserar i Böle i Helsingfors hänger produktionsbolagets filmaffischer. Deras senaste film är alltid det senaste visitkortet, konstaterar Lyytikäinen.
”Man kan säga att jag har företagandet i blodet. Jag är stolt över att de som jobbar med oss i olika produktioner eller projekt vill jobba med oss på nytt. Vi har bara sex fast anställda i bolaget, men årligen jobbar ett hundratal personer i de olika projekten. Vi satsar mycket på företagskulturen och vi-andan.”
Producenten är ett betydligt anonymare yrke än regissören och skådespelarna. Producenten behöver inte synas till på inspelningsplatsen, men det producenten som envist kämpar på från idé till premiär. Det är inte alls ovanligt att en film får uppemot 15 manusversioner.
Berättelsescout. Leila Lyytikäinen har alltid sett mycket på film. Ibland lite för mycket. Då hon i skolåldern egentligen borde ha gjort sina läxor fanns tv:n där som hennes kryptonit.
Det var ändå inte någon självklarhet att hon skulle satsa på en karriär inom film. Hon hade först tänkt bli journalist eftersom det är ett jobb där man får förmedla berättelser. Och berättelser är hennes sanna kall.
Hon trivs bäst i grupp och får energi av att jobba ihop med andra. Precis i rätt tidpunkt dök ett helt nytt utbildningsprogram upp, en producentutbildning på yrkeshögskolan Arcada. Hon sökte in och gick i den allra första årskullen 1997. ”Och resten är historia som man brukar säga.”
”Jag kommer ihåg att jag ungefär den här tiden såg filmen Boys don’t cry med Hilary Swank i huvudrollen. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att man kan berätta en så rörande och skrämmande berättelse så vackert.”
Det är berättelserna som gör att hon fortfarande älskar sitt jobb. Utmaningen för en producent är att hitta berättelserna, filmmakarna och pengarna.
”Jag är bra på att känna igen berättelser som lämpar sig på den stora duken och i serieformat. Jag kan inte förklara det, det är en fingertoppskänsla.”
Berättelsen kan komma till henne på många olika sätt. Idén kan komma från någon manusförfattare som tar kontakt med produktionsbolaget, från en historisk händelse, en bok eller från en regissör. När berättelsen finns börjar grovjobbet.
Producenten skaffar rättigheterna till berättelsen och hittar en regissör som vill göra filmen. Tillsammans med regissören samlar man sedan ihop de viktiga personerna för projektet: fotograf, scenograf, manusförfattare, regissör, producent, kostymdesignern, och kanske också klippare och kompositör.
Jobbet är inte så glamoröst som många föreställer sig. Visst: producenten får gå på filmgalor världen över och mingla med filmstjärnor. Men samtidigt som de stora filmfestivalerna ordnas såsom den i Cannes, ordnas även massa möten. Då filmstjärnorna skålar sitter producenter världen över i möten och försöker få sina projekt finansierade. Utan pengar – ingen film.
Hedonism och beroende har alltid funnits. Enligt Leila Lyytikäinen är det inget som nöjesbranschen behöver ställas till svars för. ”Sitter man inte och tittar på dramaserier när man är sjuk ett veckoslut så spelar man kanske tv-spel. Eller så är man beroende av att läsa böcker, lyssna på radio, eller podcast, eller göra pussel.”
Internationella pengar. I Finland använder sig de flesta produktionsbolag av samma finansieringskällor för film: Finlands filmstiftelse, en tv-kanal, distributionsbolaget, fonder och en egen insats. Det förutsätts ofta att bolaget ska kunna finansiera 7–10 procent av filmen med egna medel för att kunna ansöka om stöd från filmstiftelsen.
”Man får inte heller satsa för mycket eget kapital i en produktion. Finlands filmstiftelse förutsätter att producenterna kan hantera riskerna.”
Förr var det till och med vanligt att producenter och regissörer pantsatte sina hus och sin egendom för att sparka i gång olika filmprojekt. Numera har branschen professionaliserats, berättar Lyytikäinen.
Om det krävs mer än ett par miljoner behöver man internationella pengar. Lyytikäinen konstaterar att det är nästan omöjligt att balansera en sådan budget med inhemska pengar.
Man kan söka internationella pengar till exempel om man tror att filmen har potential att slå igenom utomlands eller om den utspelar sig utomlands.
”Om man gör en kriminalfilm är det ganska naturligt att gå till Tyskland, gör man en art house-film baserat på Arto Paasilinnas berättelser så går man till Frankrike.”
Lyytikäinen vill i framtiden göra fler projekt som sprider sig utanför Finlands gränser. Projekten behöver inte vara dyra storfilmer. Hon vill främst hitta en internationell publik.
Sören Jonsson text
Karl Vilhjálmsson foto
Läs hela artikeln i papperstidningen.
