På en e-postlista för gamla internetgråskägg frågades nyligen ”Hur skulle vårt liv med covid-19 ha sett ut utan internet?”
Nätpionjären Johan ”Julf” Helsingius har verkat som IT-entreprenör sedan 1980-talet.
Många av oss grävde fram minnen från tidsepoken med nationella telemonopol, ITU och ISO/OSI, och gissade att vi skulle ha dyra videokonferenser som måste beställas på förhand, och skicka strukturerade dokument till adresser som ”G=Johan;S=Helsingius,O=BaseN;OU=Amsterdam; ADMD=KPN;C=NL”, och betala per skickad megabit. Framför allt skulle det vara en stor skillnad i att kommunicera inrikes eller utomlands. Den gamla televärlden var (och är fortfarande) baserat på nationella gränser och regler.
Överlägsna öppna lösningar. Internet är ganska annorlunda, såväl tekniskt som administrativt. Normalt ser användarna ett öppet, globalt nät utan fysiska gränser. Delvis är detta ett resultat av avsiktlig planering, men till en stor del är det nog något som kom till tack vare den akademiska förhistorien och den snabba utvecklingen som oftast ledde till att man bara kopierade och ”skarvade på” den amerikanska modellen. Sedan dess har nog denna modell ofta hotats av initiativ från både telebolag och nationella intressen (såväl direkt som genom Förenta Nationernas Internationella Teleunion ITU, Internationella standardiseringsorganisationen ISO och så vidare).
I de flesta fall har försöken torpederats på praktisk eller teknisk nivå tack vare att de öppna lösningarna varit så mycket bättre och mer flexibla, och på politisk nivå tack vare att amerikanerna (med stora kommersiella och politiska intressen) starkt försvarat ett globalt, öppet nät (så länge det inte har att göra med immateriella rättigheter, dataskydd eller avlyssning). Beklagligtvis har vi på sista tiden sett flera exempel på att den här situationen håller på att ändras.
Det har varit intressant att följa ICANN:s EPDP-process för att hitta en lösning på hur nätets WHOIS-tjänst (som ger information om ägaren av en internetdomän) kan ersättas av en mekanism som är kompatibel med den europeiska dataskyddsförordningen (GDPR). Arbetsgruppen har äntligen, efter mer än två års arbete, producerat en kompromisslösning, men varken amerikanska medieföretag eller den amerikanska regeringen (som lyssnar noga på medieindustrins lobbning) är nöjda med lösningen. De vill följa dataskyddsregler bara där de är absolut tvingade att göra det, i stället för att ha samma regler överallt. Kommer den amerikanska regeringen att köra igenom en lösning där reglerna och systemen varierar från land till land?
Traditionella hot åter aktuella. En annan indikator är president Donald Trumps hot att förbjuda de kinesiska sociala medieapparna Tiktok och Wechat. Om det lyckas, så är det egentligen precis vad Kina vill – en ytterligare separation mellan den kinesiska och den västerländska nätvärden. Det är ironiskt att den drivande kraften är USA, som genom WTO har försökt öppna hela världens marknader för amerikanska företag.
Samtidigt ser vi de traditionella hoten öka. Det senaste exemplet är ITU-förslaget ”Internet 2030 – Towards a New Internet for the Year 2030 and Beyond”, skriven av Huawei, som försöker antyda att 5G-teknologin kräver helt nya protokoll och en ny nätverksstruktur. Denna struktur påminner, inte förvånande, om alla de tidigare ITU/ISO-försöken att ersätta TCP/IP-protokollen. Vi kommer ihåg argument som ”internet och TCP/IP kommer aldrig att vara tillräckligt snabbt och pålitligt för ljud/bild/vanliga användare/ industri/professionellt bruk”. Förhoppningsvis fortsätter USA att stoppa sådana här förslag i ITU – för Kina, Ryssland och andra skulle vara mycket lyckliga om man kunde gå 50 år tillbaka i utvecklingen och stänga locket på Pandoras ask.
Europa måste försvara öppenheten. Om det nu visar sig att amerikanerna väljer en mera isolationistisk politik, och slutar försvara det öppna, globala nätet, så blir det framför allt Europa som måste ta upp den rollen. Beklagligtvis ser vi liknande negativa, nationalistiska trender i Europa – Europeiska Unionens DSA (Digital Services Act) har delar som drar åt det hållet, stödda av Tyskland, England och framför allt Frankrike, som aldrig förlåtit att Minitel inte blev den globala standarden, och som kör för lokala, subventionerade (och reglerade) europeiska nättjänster.
