Jussi Laitinen
Jussi Laitinen, 61, tillträder i januari som vd för Sigrid Jusélius stiftelse, Finland största privata finansiär av medicinsk forskning. Tidigare jobbade han bland annat på Aktia (vd 2008–2017), Ilmarinen, samt Nordea och dess föregångare.
Vad gör en vd på er stiftelse?
Det är finansutskottet som tar de slutliga besluten om all placeringsverksamhet, på förslag av vd. Stiftelsen har ett skilt utskott med toppforskare som beslutar om utdelning till medicinsk forskning i Finland. Min roll som vd är att i samarbete med medicinska nämndens sekreterare professor Caj Haglund se till att utskotten har bra beslutsmaterial. Ur governance-perspektiv är det utmärkt att allt ska förankras hos utomstående utskottsmedlemmar som ifrågasätter: ”where’s the beef?”. Jag ser fram emot ett jobb där jag framför allt får använda min erfarenhet från Ilmarinen där jag var placeringschef i åtta år. Just nu håller jag nio månaders sabbat fram till årsskiftet. Efter 38 års arbete i finansbranschen har jag aldrig varit ledig mer än fyra veckor i sträck – jag köpte rentav en traktor och lär mig att gräva gropar vid sommarstället!
Via sin stora nettoförmögenhet blir välgörande stiftelser ofrånkomligt placerare också. Skiljer det sig alls från att leda ett bolag?
Resultatet ska inte parkeras på sista raden av resultaträkningen, utan i allmännyttiga, ideella ändamål. Men samma regler gäller: förvalta väl, se till att alla förstår risknivån på placeringarna och förankra besluten i alla utskott – som ska utmana mig ifall jag som vd kommer med för alltför tråkiga eller vilda idéer. Huvudsyftet är att skapa avkastning, men stiftelsers utdelning sker i form av stipendier och bidrag i stället för dividender. Dessutom gäller det att sköta alltsammans kostnadseffektivt, att fundera på sin interna effektivitet.
Hur fördelas stiftelsens placeringar?
Vår förmögenhet ligger kring 750 miljoner euro, varav över 75 procent är allokerade i direktägda aktier. Vi är en tyst men aktiv ägare, för att inte säga ankarägare. Resten ligger huvudsakligen i två fastigheter, en del räntepapper och några procent i private equity. Vi tar taktiska och strategiska beslut då och då, men inte årligen. När marknaden känns som svårast borde man öka aktievikten, och när allt går jättebra borde man minska. Stiftelsen har en viss diversifiering utomlands, men huvudfokus förblir Finland och Sverige.
Ni red starkt på Nokia-boomen, ni är bolagets näst största ägare bland stiftelser efter SLS?
Tack vare Nokia tog stiftelsen del av supertillväxten och blev en av de större i Finland. Vi ska minnas Nokias inverkan på hela vårt samhälle, bolaget gav oss två generationer av förmögenhetsbildning.
Hur stryktålig är er placeringspolitik?
Vi gör en egen placeringsplan men tar också in idéer, framför allt gällande nya tillgångsslag, från externa förvaltare. De flesta är obekväma med 75 procents aktievikt, andelen är hög. Visst går det alltid att diversifiera bort risk och ändå nå hyfsad avkastning. Men vår stiftelse är beredd att ta extremt mycket stryk för att kunna vara med på resan också då kurvan pekar uppåt. Man ska minnas att externa förvaltare naturligt nog vinklar sina idéer för att sälja egna tjänster.
Kan aktiv förvaltning klå index och leverera mervärde på sikt?
Det är jättesvårt, ifall man ser isolerat på fenomenet. Eventuell överavkastning mäts nog ut i form av avgifter. Men en stiftelse, liksom förvaltare eller privatperson, behöver intellektuell input med tanke på att identifiera marknadslägen, att se vartåt marknaden går. Är den överhettad eller iskall? Om man inte köper några tjänster – vem vill då diskutera idéskapande eller marknadsmomentum? Proffs måste tjäna pengar för att ge av sin värdefulla tid. Eller så måste du själv sätta in en hel del arbete, tid och fokus på att forska och analysera marknaden. Halvfabrikat kan spara tid för placerare, det lönar sig inte alltid att tillverka majonnäs från grunden.
Är USA:s aktiemarknad övervärderad?
Det har sagts att USA är övervärderat under hela mitt 38 år långa finansiella yrkesliv. Amerikanska bolag är så hungriga att göra affärer globalt att de brukar lyckas. De upplever en sådan press att söka tillväxt att de är med i alla utvecklingsländer, om inte annars så via dotterbolag. Samtidigt är det allmänt underanalyserat varifrån bolagens faktiska kassaflöden kommer. Det är inte alltid avgörande var företag är noterade, genom att placera i finska bolag kan man de facto nå god global diversifiering.
Låt höra dina obundna tips åt unga som är sugna på långtids- och pensionssparande?
Bygg en diversifierad aktieportfölj, idka månadssparande så att du i snitt köper aktier till rimligt pris. Man får absolut inte sluta spara, hur mycket det än svider för stunden. En stor del av placeringarna kan utgöra indexfonder, ifall man saknar klara egna bolagspreferenser. Genom aktier når man åtminstone realavkastning. Inom obligationer råder betydligt sämre governance ur placerarens synvinkel.
Torsten Fagerholm text
