För 12 år sedan skrattade många av oss åt dåvarande amerikanska senatorn Ted Stevens (Alaska) som kallade nätet för ”en serie rör”. Analogin ”a series of tubes” användes av Stevens för att argumentera emot nätneutralitet (se Forum 1/2018). Samtidigt framgick det tydligt att Stevens – som basade för en vetenskapskommitté i Senaten med ansvar för att reglera Internet – hade fått webben lite om bakfoten. Hans minst sagt svaga grepp om den centrala tekniken TCP/IP (som vi återkommer till nedan) avslöjades inte minst då han beskrev e-postmeddelanden som ”ett Internet” och tillade att det finns ”ett personligt Internet”. Denna komiskt blottade okunskap föranledde flera humoristiska pikar i teknikvärlden.
Nätpionjären Johan ”Julf” Helsingius har verkat som IT-entreprenör sedan 1980-talet.
Men kanske senatorn i själva verket var oavsiktligt profetisk, och i slutändan bättre på att förutsäga framtiden än vi? En oroväckande och smygande utveckling kan i själva verket ge Stevens en sorts upprättelse (han dog för övrigt i en flygolycka i hemstaten Alaska 2010).
Det öppna nätet. Internet är ett öppet nät. Det betyder i princip att alla program och alla datorer kan kommunicera med alla tjänster på nätet, och vem som helst kan lägga ut en ny tjänst på nätet. Det spelar ingen roll vem som har skrivit programmet, eller vilket operativsystem eller vems servrar vi använder – alla fungerar med samma öppna gränssnitt.
Det har inte alltid varit så. Innan Internet blev populärt var nätverk och tjänster ofta slutna system (tänk bara på IBM SNA på 1970-talet, franska Minitel på 1980-talet eller finska Telesampo och Infotel på 1990-talet).
Internets getingmidja. Internets arkitektur grundar sig på en ”timglasmodell” eller getingmidja. På låg nivå går trafiken över en stor mängd olika protokoll och förbindelser – ADSL, fiber, Ethernet, WiFi och så vidare. På applikationsnivå stöder nätet hundratals applikationsprotokoll (som http för webbsidor, smtp för email, ftp för filöverföring eller sip för telefoni). Men mellan dessa två nivåer ligger två andra mellannivåer som flaskhals – IP (Internet Protocol) för att förbinda mellan nät och TCP (Transmission Control Protocol) samt UDP (User Datagram Protocol) för att förbinda datorer. Dessa mellannivåer är så viktiga att man ofta refererar till hela Internet-protokollfamiljen som ”TCP/IP”.
Traditionellt har nätkommunikation fungerat så att till exempel ett mejlprogram ber operativsystemet (Windows, OSX eller Linux) att öppna en TCP-förbindelse till mailservern någonstans på nätet, och sedan använder applikationen ett mejlprotokoll (POP eller IMAP) för att plocka upp nya e-postmeddelanden. Operativsystemen och nätverket delar upp TCP-förbindelserna i paket, och förmedlar dem till den rätta adressen – och nätverkssystemen kan fördela trafiken på ett bra sätt så att alla förbindelser får en del av nätverkskapaciteten.
Förändringar. Denna bild håller på att förändras. Applikationerna har flyttat ut i datormoln i datacenter, och vi använder webben och webbappar i stället för traditionella applikationsprogram. Företag som Google, Apple och Microsoft kontrollerar ofta hela kedjan – inte bara en ansenlig mängd av nätet, men också webbläsaren, operativsystemet på vår dator/tablett/telefon samt tjänsterna i datacentren/molnet.
Framför allt Google har börjat införa nya protokoll (QUIC, WebRTC, BBR och så vidare) som ersätter de traditionella protokollen med protokoll som förbinder webbläsaren mer direkt med molntjänsten. De nya protokollen fungerar naturligtvis fint och effektivt på Googles nät, i förbindelser mellan Chrome och Android och Googles tjänster.
Slutet rör. Problemet är att de nya protokollen inte fungerar så bra med de traditionella systemen (QUIC ersätter många TCP-förbindelser med en krypterad förbindelse som inte går att dela upp, medan BBR äter upp all tillgänglig nätkapacitet).
Det är fint att Google utvecklar nya protokoll och gör dem öppet tillgängliga, men många av oss är oroade över att det förändrar nätets karaktär från ”öppet för alla” och ”allt kan prata med allt” till ett slutet rör mellan webbläsare och datacenter.
Därför behövs folkbildning kring hur de digitala tjänsterna som vi använder i vår vardag egentligen fungerar bakom kulisserna, samt beslutsfattare med betydligt högre kunskapsnivå än den framlidne senatorn Stevens.
