Ställde frågan igår till finansminister Anders Borg om man kan jämföra hans och regeringens försvarspolitik, först nedskärningar med ca 4 miljarder (ca 10 procent av försvarskostnaden) med 1925 års försvarsbeslut, kraftiga neddragningar och sedan en ännu kraftigare upprustning efter 1936 inför det som blev andra världskriget 1939-45.
Jag påpekade att Anders Borg vid ett seminarium i Almedalen 2007 i ett räkneexempel om statsfinanserna med lätt hand plötsligt skrev in 4 miljarder i besparing på svarta tavlan, vilket sedan blev regeringspolitik och medförde Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister.
Borg tände till och höll ett engagerat inlägg om att de fyra borgerliga partiledarna var ense om skära ned (vilket dock inte då nått offentligheten, min anm.), Odenberg ville inte acceptera det och därför var det senare självklart att han gick.
Men jämförelsen ? Jo, när det såg lugnt och stabilt ut i Ryssland var det naturligt att skära ned, när läget nu har förändrats är det lika naturligt att höja försvarsanslagen, sade finansminister Anders Borg.
Till detta kan läggas att det rör sig om en enstaka miljard årligen fram till nästa valperiods slut 2018, som finansieras med högre böter utdelade av ordningspolisen för smärre förseelser. Först därefter blir det ytterligare ca fyra miljarder årligen under nästnästa valperiod fram till 2022. Det är lätt att ställa ut löften om vad som ska ske efter två framtida riksdagsval. Men med en socialdemokratisk partiledare som har sin civila yrkesbakgrund inom försvarsindustrin (Hägglunds i Örnsköldsvik) så talar en hel del för att det kan bli en uppgörelse mellan moderaterna och deras tre allianspartier och socialdemokraterna hur det än går i valen.
