Som en oväntad följd av coronapandemin har klimatpolitiken svingat sig upp till första plats – eller allra minst en medaljplacering – på den politiska agendan praktiskt taget överallt i västvärlden. Såväl i EU som i USA förbereds massiva offentliga investeringspaket i syfte att styra inte bara ekonomin utan samhället som helhet i en mer klimatsmart riktning. Det här är i och för sig en välkommen utveckling, men samtidigt riskerar de ambitiösa klimatpolitiska satsningarna skapa nya problem på annat håll.
Import från rymden
Klimatförändringen är utan tvivel det största och mest akuta ekologiska hotet mänskligheten står inför just nu. Det här betyder ändå inte att det är det enda hotet; ett lika stort, om än inte lika akut hot är att vår planets begränsade resurser sakta men säkert håller på att uttömmas. Och det här gäller inte bara de icke-förnybara resurserna, utan också de förnybara som redan länge har förbrukats i en snabbare takt än de förmår förnya sig. Enligt de mest entusiastiska utvecklingsoptimisterna kommer vi inom en snar framtid att kunna lösa problemet med begränsade resurser genom att ”importera” metaller och mineraler från rymden, men även om det här en dag blir möjligt rent tekniskt kommer kostnaderna att vara astronomiska (ursäkta ordleken) jämfört med resursutvinningen här nere på Moder Jord.
Även om man aldrig bör underskatta teknikens och vetenskapens förmåga att överraska, är det åtminstone i det här skedet rimligt att utgå från att mängden av såväl förnybara som icke-förnybara resurser är begränsade och snabbt avtagande. Det här är emellertid en obekväm sanning som de ambitiösa klimatsatsningar vi just nu ser på båda sidor av Atlanten inte tycks ha tagit i beaktande. Ett konkret och aktuellt exempel är strävan att så snabbt som möjligt ersätta bensin- och dieseldrivna bilar med elbilar, vilket givetvis är en lovvärd målsättning ur klimatpolitikens synvinkel. Problemet är bara att ett elbilsbatteri innehåller drygt 30 kilo litium och därtill mindre mängder andra metaller. Ju fler elbilar som produceras, desto mer tvingas vi således tära på våra begränsade tillgångar av litium och andra icke-förnybara resurser, ej att förglömma de miljöproblem som en snabbt expanderande gruvdrift oundvikligen för med sig.
Samma motsatsförhållande återfinns i de infrastrukturinvesteringar som utgör en så väsentlig del av de klimatpolitiska satsningarna. Om vi enbart fokuserar på klimatpolitiken är det naturligtvis helt ändamålsenligt att förnya och förbättra järnvägsnätverket, att bygga nya, energisnålare hus i stor skala och att utvidga nätverket av laddningsstationer för elbilar. Dessvärre förutsätter alla dessa investeringar också en ökad förbrukning av vår allt knappare reserv av resurser. I vissa fall står de ”klimatsmarta” infrastrukturinvesteringarna också i konflikt med klimatpolitiken: tillverkningen av stål och betong, huvudingredienserna i snart sagt varje infrastrukturprojekt, har nämligen det i särklass största klimatavtrycket av alla industribranscher.
Illusion som krossas
Det är i och för sig inte särskilt överraskande att det finns ett så starkt politiskt stöd för de storslagna klimatpolitiska investeringspaketen. Investeringar förknippas ju nästan per definition med ökad tillväxt och sysselsättning, vilket i sin tur skapar en illusion av att vi kan mota klimatförändringen i grind utan att egentligen behöva pruta på vår materiella levnadsstandard. Och en illusion är precis vad det handlar om, en illusion som obönhörligen kommer att krossas om vi försöker investera oss ur klimatkrisen utan att ta någon som helst hänsyn till alternativkostnaderna i form av ökad resursförbrukning.
Christer K. Lindholm
Skribenten är nationalekonom och ekonomikolumnist
