Vilsen världsbild

48046973-commercial-passenger-plane-in-air-in-sky-aviation-cargo

Jag är vilsen. Uppriktigt osäker på hur jag ska förhålla mig till världen. Vore jag politiker skulle jag aldrig få erkänna det. Men nu är jag en förgäten kolumnist i en undanskymd affärstidskrift i ett litet skrymsle av världen. Så jag unnar mig lyxen att bikta mina tvivel. Jag kan inte gå miste om annat än en läsarskara. Kanske gör jag mig också ovalbar till en del lukrativa arbetsuppgifter, av vilka jag förmodligen ändå hade tackat nej till de flesta.

Mina tvivel gäller globaliseringen, liberaliseringen, avregleringen av ekonomin. Jag hör till dem som vunnit på globaliseringen, ekonomiskt, emotionellt, intellektuellt, på alla vis. Att globaliseringen har förlorare har länge varit klart för mig, men det är ju förlorarnas eget fel! Sluta klaga, kravla upp på nytt, kom igen!

Tiden var den rätta. Efter några år av eftertanke kom jag fram till att jag mest haft tur. Visst var jag bra i skolan, men var det min egen förtjänst? Jag hade en mor som flitigt läste för mig då jag var liten, och generna gjorde mig nyfiken. Studierna gick också bra, så även mitt företag. Visst var detta på grund av flit och rätta beslut, men tiden var den rätta, och miljön. Ett teknikbegeistrat Finland med bättre andliga och finansiella resurser än i resten av världen, ett modersmål och en språkkonstellation som gjorde mig öppen för världen.

Och visst lyckades företaget MySQL AB sälja sig för en miljard dollar på grund av arbetsamhet och klokhet, men det finns massor av flitigt och duktigt folk som inte nått lika långt, i sämre lottade delar av världen, vid mindre lyckosamma tidpunkter.

Ungefär så såg min tanke ut för något år sedan. Tur! Nu har tanken skenat ytterligare några steg vidare.

Är fundamentet för utvecklingen alls hållbart? Må så vara att jag haft tur, men leder inte den grundläggande uppställningen – nätverkseffekten, människans natur – till att det alltid uppstår få vinnare och många förlorare?

Jag är ingen miljöfundamentalist à la Pertti Linkola, och än mindre en nationalpopulist som tyske Björn Höcke, men det finns ett antal frågor som jag inte kan besvara på ett sätt som stillar mitt samvete.
Nästan allt konsumtionsbeteende som har hög status är direkt korrelerat med miljöförstöring eller klimatkatastrof. Resande. Boende. Mode.

Det är hög status och anses ädelt att tjäna mycket pengar. Har man pengar vill man använda dem, eller investera dem så de blir fler. Båda förstör miljön och klimatet. Så varför har det hög status?
Då vi män söker partner vill vi bete oss som alfa-hannar (med högstatusbeteende), med stort koldioxidavtryck som följd, livet ut.

Bildning och språkkunskap har hög status. Är man bildad och kan man språk vill man umgås med andra bildade och använda sina språkkunskaper. Det förutsätter resande.

Insnöade nationalister och patrioter odlar fördomar. Men också jag hade en hel del fördomar, innan jag utsatte mig för kontakt med utlänningar. En Alternative für Deutschland-röstande låginkomsttagare som inte reser får äta ganska mycket kött och ganska ofta köra diesel till grannbyn, innan miljöpåverkan blir densamma som hos en välavlönad cyklande stads-grön vegan, som åker på yogasemester till Bali.

Något dyrt att skryta med. Ju mer jag tänker, desto mer huvudvärk får jag. Man borde ha mindre koldioxidavtryck. Men allt vi gör ger högre koldioxidavtryck. Finns det någon form av klimatneutral hedonism? Min ironiska rekommendation till höginkomsttagare som letar efter något svindyrt men miljövänligt att skryta med: Gör dig skyldig till ordentlig fortkörning och bli ertappad! Den momentana bränsleåtgången kanske är hög, men på kort tid och lite koldioxid bränner du mycket pengar.

Låt mig avsluta lika icke-konstruktivt och paradoxalt. Det framhävs ständigt att “konkurrensen är global”. Ja, måste den vara det då? Enligt vilken logik ska vi ta den globala konkurrensen som ett grundantagande, om det är just den som förstör planeten? Läsaren känner säkert till Fermis paradox, alltså att vi ännu inte hittat utomjordiskt intelligent liv trots att sannolikheten borde va- ra hög. Är orsaken att tekniskt utvecklade civilisationer tenderar att inom ett fåtal århundraden ta kål, eller snarare koldioxid, på sig själva då de uppnår välstånd?

Kaj Anrö