Flyktingkrisen är en utmaning som förvandlas till ett hot. Makteliten vägrar öppna arbetsmarknaden för enkla jobb och friare företagsamhet, vilka vore nödvändiga förutsättningar för att de nyanlända kommer igång med sina liv och integreras i samhället. I stället blir det bidragsberoende, utanförskap, gängkrig i no-go zoner och sedan, som den franska författaren Michel Houellebecq beskrivit i sin roman, Underkastelse (2015). Handlingen utspelas 2022 efter att det Muslimska broderskapet vunnit presidentvalet.
Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.
Moralisk ”supermakt”. Hur kan en så uppenbart destruktiv politik förklaras? Frågar man får man svaret att det är humant att hjälpa människor i nöd. Men det framgår inte hur man hjälper kvinnor och barn som flyr inbördeskrigets Syrien genom att ta hit unga män från Irak. Med de pengar som går till att försörja en bidragsberoende flykting i ett rikt land kunde man hjälpa 70 flyktingar till ett drägligt liv i ett medel-inkomstland, vilket den kurdisk-svenska nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji påpekat i sin färska invandringskritiska debattbok ’Massutmaningen’ (2017).
Man kunde också, som Oxford-professorn Paul Collier argumenterat, skapa skyddade zoner i närområden med frihandel och skattefrihet. Varför gäller resultat och utfall inte när man hjälper?
Retorikens roll. Svaret kan utvecklas med hjälp av stats-vetenskapliga teorier om maktens legitimitet, särskilt de som formulerats av Deirdre McCloskey i ’The Bourgeous Dignity’ (2010). Legitimitet betyder att undersåtarna accepterar att bli regerade. En makt utan legitimitet tvingas till våld och mutor. I längden blir det stökigt med ständiga uppror. Bättre indoktrinera barnen till underkastelse.
Legitimitet kan skaffas på fyra sätt: genom aristokraternas, borgarnas, trälarnas (’peasant’), och asketernas retorik.
Aristokraterna anser sig ha rätt att härska, eftersom de är förnämare än andra då de har blått blod i ådrorna och har fått sin makt från gud och tradition.
Den borgerliga legitimiteten bygger på prestationer. Borgarna anser sig ha rätt att bestämma eftersom de gör grejer och skapar välstånd till allas nytta.
Trälarna tror sig ha ett legitimt anspråk på makten, eftersom de varit offer för diskriminering och orättfärdigheter.
Asketerna hävdar att de är bättre än andra, eftersom de har sett ljuset, övervunnit sina kroppsliga begär och fått direkt kontakt med Gaia (moder jord). Prästerskapet, brahminerna (den högsta av de fyra sociala klasserna eller kasterna inom hinduismen), fariséerna (som menade sig vara talesmän för Mose lag), veganerna och post-kolonialisterna tror att de upprätthåller världens moraliska ordning i en ständig kamp mot den syndiga underklassen. McCloskey kallar dem ’the clerisy’, prästerskapets aristokrati.
Överlägsenhet. Den moraliska makten bygger på asketernas logik. Den vurmar för snällism och alla människors lika värde. Dess värdegrund är förnämare än andras. Asketerna påstår sig företräda minoriteter, de moderna trälarna. De tar åt sig det borgarna producerar medan de samtidigt stämplar dem som okunniga, okänsliga, giriga och fördomsfulla rasister. För asketerna räcker det med den goda viljan, att kräva resultat är borgerlig småsinthet.
Ingen har beskrivit den asketiska strävan till legitimitet skarpare än Jesus när han genomskådade fariséerna, som hade tagit som sin uppgift att vara folkets självutnämnda lärare ifråga om Mose lag och förvrängde denna guds lag för egen del. ”Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem” (Matteus 23: 3–5).
Tolerans som dygd. Konflikten tillspetsas i frågan om tolerans. Asketerna predikar tolerans som en ensidig moralisk dygd. Att tolerera betyder att man accepterar något man egentligen inte gillar. Det är viktigare att framstå som tolerant än att få statsfinanserna i balans och upprätthålla ordning i förorterna. Den asketiska överklassen vill inte kräva ömsesidighet ifrån de nyanlända. Som snällister viker de sig när de nyanlända trakasserar den egna underklassen och lägger sig till skattebetalarnas last.
Men tolerans är ett ömsesidigt förhållande. Liksom ett fredsavtal stipulerar tolerans parternas rättigheter och skyldigheter. Om den ena parten bryter överenskommelsen har den andra parten ingen moralisk förpliktelse att fortsätta vara tolerant. Den vita underklassen, ’the deplorables’, vill inte bli tvingad till ensidig tolerans under hot att blir stämplade som syndare. De protesterar och börjar ta till sig trälarnas legitimitet.
Härmed uppstår konflikten som sliter samhället i stycken. Den asketiska legitimiteten är logiken bakom retoriken.
