Tillbaka på Österlen efter en vecka i Visby och därefter min födelsestad Borgholm möts jag av en uppsjö frågor om Almedalen är en så förskräcklig företeelse som påstås, särskilt på många kultursidor. Visst finns nackdelar och avarter där över 30 000 tillresande människor samlas på en begränsad yta. Hotellpriserna blir lika svindlande som de är i Stockholms innerstad för vanliga löntagare.
Det dricks lite mer rosévin än vanligt. Särskilt kvällstidningarna ägnar sig åt tramsiga hänt-i-vecket reportage. Vidare påstås det vara osunt att politiker och andra makthavare träffar journalister under avspända förhållanden, som om tränade journalister lättare skulle bli bortdribblade när de står i samma bar som ministrar.
Att Almedalen blivit en succé som andra länder börjar ta efter beror på den enorma mängden föredrag, debatter och diskussioner för samhällsintresserade. Många av de över ettusen arrangörerna anstränger sig att lägga fram sina synpunkter och idéer på ett pedagogiskt sätt med fakta som lever vidare i tal och skrift. Jag upprepar att Almedalen är landets största och mest kvalitativa Komvux.
Den enklaste formen av ”politisk journalistik” för nybörjare är att kolla politikers och offentliganställdas reseräkningar. Det är ju lätt gjort via deras arbetsgivares diarier, därefter gå ut på gator och torg för att hämta kritik från ”uppretad skattebetalare”. Den typen av journalistik flödar i samband med Almedalen.
Om jag vore chef på en samhällsinriktad verksamhet hade jag istället för kick off-jippon och annan sensiträning i grupp tagit de anställda till Almedalen, låtit dem gå fritt omkring bland de 3 500 aktiviteterna på en vecka och avsluta varje dag med redovisning i grupp av olika erfarenheter. En bättre fortbildning på kort tid och relativt låg kostnad är svår att hitta.
