Vi ser på samtidens hygien- och sterilitetsideal genom ett par saltstänkta och motoroljeflottiga solbrillor, reparerade med rostig ståltråd, konstaterande att det är mest skit med folks motståndskraft.
Saliven Gustavsson tror på måttfullhet, åtminstone vad hygienen beträffar.
Förr växte folk upp i primitivare omständigheter och hade det förvisso inte alltid så lätt och rosigt. Lantgårdens barn levde hos grisar, kor och höns i föjset och fiskarynglen vistades i båten eller sumpen om man var bångstyrig och måste hållas ordning på. Där lekte man med torsk, gös och abborre tills det blev dags att döda och rensa firrarna. Nästa dag fick man färska lekkamrater för ett ögonblick och så där höll det på. Urbana jämnåriga, särskilt i de lägre samhällsskikten, rullade utan fruktan omkring i rännstenarna bland gathundar och diverse avskräde.
Men på debetsidan kunde man införa en jävla motståndskraft mot åtminstone ordinära åkommor som förkylningar och influensor. Allergier och diverse överkänsligheter och intoleranser kunde man knappt stava till, i den mån man alls kunde stava. Visst strök ju folk med en masse i farliga farsoter som fläcktyfus, kolera och lungsot men vanligen ökade resistensen hos de överlevande, som sedan stod bättre pall för följande bakteriella utmaningar.
Hygien och sterilitet iakttogs redan på 1700-talet bland de högre utbildade men tillika – kanske just därför – klenare klasserna som skydde all smuts patrasket mer eller mindre levde i. Då den moderna medicinen kom igång på allvar med att koka ihop tinkturer mot allt och det mesta, insåg pillerfabrikörerna och apotekarna den kommersiella potentialen. Då började något av ett folkhälsans störtlopp. Visst, visst – de förfärliga farsoterna och pesterna ficks bukt på, which was nice, men nackdelen tycks vara den mänskliga motståndskraftens fall och ökad resistens hos de för varje generation kraftigare virusen och bacilluskerna.
Renlighet är lite som socialmedia; en jävligt bra idé som pöste likt bulldegen och vände sig mot sig själv då dumskallarnas sammansvärjning ockuperade den. Hygienisk upplysthet räddade nog många liv men i dag har dess mest sterilitetsmaniska uttryck i kombination med medikaliseringen allvarligt förklenat den stackars människan. Särskilt illa ute är stadsborna som lever i allt sterilare kuvöser och sällan eller aldrig har kontakt med … öh, nå, naturen då, med dess x antal mögel och mikrober, bakterier och nedbrytare, toffeldjur och kvalster.
Stadsborna verkar lida av en ständig influensavåg som fäller dem varje månad och slår till igen strax då de återhämtat sig. Alltför mången urban kompis man inte sett på ett tag, inleder samtalet med hur krasslig hon eller han är och hur många penicillinkurer som dragits under året. ”De’ här e sanning å inga fakta” som Hellen Willberg sa, men man vill knappt tro sina vaxiga öron. De insjuknar minst en gång per månad och rusar till medicinmannen som givetvis generöst skriver ut en ny kur, längre och dyrare än den förra. Stora Farmakas girige lakej ser redan sin ännu ståtligare yacht ligga i hamnen.
Ett annat skrå som skrattar glatt hela vägen till banken är städsvängen, propellerhuvudena som uppfinner effektivare (dyrare) dammsugare och luftkonditioneringsmaskiner samt de galna kemisterna som kokar så starka tvättmedel en annan fiskfjällig pontikkakokare knappt törs drömma om. Hysteriskt och bacillfobiskt folk står och sliter i hushållsmaskinkrämarens dörr likt barn köande för Justin Bieber-biljetter redan i gryningen då säsongens bästa dammsugare ställs ut.
Allergiska och överkänsliga tycks folk vara mot ungefär allt. Det blir dyrt för stackars medborgare och dyrt för välfärdssamhället som skär en bra bit av skattekakan till att hålla konvalescenterna något så när funktionsdugliga. Så man undrar om det inte kunde hjälpa med en lite slappare och snuskigare livsstil. Ren och prydlig ska man väl vara då man åker upp till kyrkan men annars behöver man väl inte tvaga sig sönder eller polera hela huset dagligen. Och det slog mig, att alla döda jag känner har säkert både städat och tvättat sig …
