Dammet efter det kungliga bröllopsspektaklet har lagt sig … Jag flyttade till Finland i början av 1970-talet, eftersom det brittiska kungahuset och dess rika överklassvänner levde ett sorglöst och liv i överflöd, medan andra ur arbetar- och medelklassen – den stora majoriteten – knegade.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Cirka 50 år senare ter sig läget i global skala betydligt sämre. Hela 50,1 procent av jordens tillgångar ägs av 1 procent av världens befolkning, jämfört med 42,5 procent då finanskrisen kulminerade 2008 (Credit Suisses global wealth report, november 2017).
Ojämlikheten har blomstrat. Miljonärer – som utgör 0,7 procent av världens vuxna befolkning – kontrollerar 46 procent av de globala tillgångarna. Samtidigt har 3,5 miljarder av de fattigaste vuxna – ungefär 70 procent av världens arbetsföra befolkning – tillgångar på mindre än 10 000 dollar per person. Sammanslaget äger alltså över två tredjedelar av planetens arbetsföra enbart 2,7 procent av de globala tillgångarna.
Och nu föreslår man att vi borde bilda ett Europas Förenta Stater som också skulle styras av icke-folkvalda representanter, typ Junker och Tusk. Jag kan inte erinra mig att jag skulle ha gett mandat för detta till våra politiska ledare.
BNP är fel mätinstrument. Finland fungerar hyfsat i avseendet att vi saknar flagrant ojämställdhet. Emellertid har EU-toppmötena börjat likna kungliga bröllop, precis som Davos-mötena, där de rika och mäktiga är avskiljda från väljarna med stängsel, hundar och beväpnade väktare.
Hur har vi råkat i det här läget? Globalisering och tveklös lydnad inför skanderandet om ekonomisk tillväxt har lämnat majoriteten av jordens befolkning med krympande andelar av kakan, även om – det måste medges – många av de allra mest utsatta har lyfts upp ur fattigdomen.
Klimatförändringen hänger över oss som en hämnare. Betydligt mer behöver göras, för det finns helt enkelt inte tillräckligt med naturresurser för att ge mat och tryggad levnadsstandard för en befolkning på 9,5 miljarder, som prognostiserats för 2050.
Mätaren som vi använder för framsteg kan inte längre vara BNP. Den måste ersättas av ett index för välbefinnande för mänskligheten och naturen. Mera än någonsin försöker ledande politiker och de rika skydda sig med stängsel för att de inte känner sig trygga. Samtidigt är vanligt folk ofta rädda för brott på allmänna platser, inklusive skolor, bussar och tåg. Och samtidigt övervakas vi alla med digitala verktyg och kroppsvisiteras på flygplatser som om vi vore terrorister! Våra nätverk attackeras, och en del av oss har sett sina företag utpressas på pengar (företrädesvis bitcoins) av hackers.
Skär ner 751 till 100. EU är avsett att vara en union av självständiga nationalstater som kommit överens om att samarbeta för att säkra fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Ändå verkar det som att EU vill bli en suverän enhet som regerar över oss.
Vi, medborgarna, har aldrig gått med på detta. Vi har bara gått med på gemensamma värden och att implementera överenskomna lagar och bestämmelser. Vi har aldrig gått med på att bli beskattade av beslutsfattare i Bryssel.
EU-parlamentet har 751 medlemmar – 316 fler än USA:s kongress, med sina 436 kongressmedlemmar och 100 senatorer. EU-parlamentet borde reduceras till låt oss säga max 100 medlemmar, som skulle väljas bland varje lands regeringspartier för den period de är vid makten i sina respektive länder. Det skulle betyda minst en medlem från små länder, två medlemmar från medelstora länder, och max tre eller fyra från de stora länderna.
Lobbandet för antingen kommersiella intressen eller fackförbund borde strikt begränsas då det gäller deras kontakter med EU. Alla möten borde offentliggöras på enkla veckolistor. Det vore också vettigt att offentliggöra alla nya EU-propositioner på enkelt klarspråk varje vecka på allmänna webbsidor. Korruption och nepotism – missbruk av allmänna medel – måste tacklas med större målmedvetenhet.
Ta tillbaka makten. Vi behöver också liknande genomgripande reformer i Finland. Mandatperioden för riksdagsledamöter borde begränsas till tre valperioder. Vi behöver färre ”heltidsprofessionella” politiker och mera vanligt folk i riksdagen.
Riksdagsledamöter borde inte tillåtas att inväljas till de nya landskapen eller kommuner. Har vi verkligen brist på kunnigt folk att sköta våra lokala angelägenheter? Fackförbund och lobbare borde också ha begränsad åtkomst till riksdagsmän och ministrar, och alla sådana möten borde rapporteras till allmänheten på samma sätt som beskrivs ovan för EU:s del. Alla nya förslag i riksdagen borde offentliggöras i klartext varje vecka på webben.
Det är genom sådana reformer som vi kan återta kontrollen över vem som styr landet, snarare än vice versa. Vi behöver inte kändispolitiker, lika lite som vi behöver kungar och drottningar …
