Den globala osäkerheten växer med brexit, Trump och protektionistiska tongångar. Samtidigt som Finland firar 100 år fylls dagordningen av indexjusteringar och procenttal – i stället för visioner.
”Finlands ständiga kamp för överlevnad har skapat ett lillebrorskomplex som stundvis slår över i hybris. Av kortsiktighet följer av visionslöshet. Det är dags att börja prata om framtiden”, dundrar verkstads- och skogsindustrins grand old man Matti Sundberg.
Efter en lång karriär i Finland började Sundberg på toppen av Wallenbergs imperium med SKF och Ovako Steel i mitten av 1980-talet. Ingen är profet i sitt eget land, men snart märkte Sundberg av kulturklyftor och Finlands märkliga relation till Norden.
”Det är mycket som har gått fel i långa tider, det sätter sina spår. Vi kan inte riktigt kommunicera med Sverige och svenskarna, även om vi tror att vi kan. Missförstånd uppstår hela tiden eftersom vi inte behärskar kulturskillnaderna”, inleder Sundberg. Vi promenerar omkring i höstregnet och knäpper foton vid Hertonäs gård, som köptes 1752 av greve Augustin Ehrensvärd, välkänd planerare av befästningen på Sveaborg.
Få ännu aktivt verksamma personer inom näringslivet har deltagit såväl i skidutflykter med Urho Kekkonen som i jaktsällskap med kung Carl XVI Gustaf. Det har Sundberg.
”Trots att jag har släkt i Sverige och tillbringade många barndomssomrar där märkte jag att landet inte var ett andra hemland då jag flyttade dit som vuxen. Den öppna och positiva attityden och framtidstron överraskade mig. Man får inte fram motsvarande stämning i Finland. Därför borde vi umgås med positiva människor, det är optimister som för världen framåt. På Runebergsgatan vandrar jag ibland förbi en ölkrog som annonserar i skyltfönstret: ’Tule sinäkin tänne synkistelemään’. Ganska typiskt!”
Experimentkultur. Vågar Finland ta itu med verkliga problem, som skulle öppna för en helt ny framtidstro? undrar Matti Sundberg. ”De högsta trösklarna ligger mellan öronen.”
Mental tankeställare. Finland har låtit tanken gå i fel banor: att det vore Sverige som historiskt har svikit Finland i flera repriser. Det beror enligt Sundberg på finnens oförmåga att skilja mellan vänlighet och vänskap. Misstänksamheten sitter djupt: devalveringen 1991 och det så kallade ”sveket” inför EU-medlemskapet 1995.
Vid markens sista stora devalvering jobbade Sundberg på Valmet. Rolf Kullberg, chef för Finlands Bank var hans nära vän. Helsingfors hade uppfattat att man hade en överenskommelse med Stockholm, och Kullberg ondgjorde sig över Sveriges beslut att devalvera kronan.
”Då sa jag till Kullberg: ’Månntro inte svensken har sagt att vi måste vara beredda att röra oss snabbt vid behov.”
Från svenskt håll ansåg man sig ha gett en tydlig indikation till Finland och begrep inte alls kritiken från Finland.
Liknande missförstånd upprepas i styrelserum, där kommunikations- och beslutsstilen avviker: svensken lyssnar och deltar aktivt medan finländaren passivt väntar på explicita direktiv från ovan. Dessutom tar strävan efter konsensus udden av dynamiken i det typiskt finska diskussionsklimatet, erfar Sundberg.
Med tanke på nordiskt samarbete måste kulturskillnaderna förstås och respekteras.
”Vi glömmer att Finland är så fruktansvärt litet att vi saknar nominalvikten som krävs. Det stör mig att vi söker trygghet i stormakters famnar, fjäskar för Ryssland, Tyskland, USA och England, men glömmer de nordiska länderna som är i samma båt som vi. Vi spelar inte i samma division som anglosaxiska länder.”
Torsten Fagerholm text
Karl Vilhjálmsson toto
