André Wickström har levt på humor sedan 2003, på den lön som publiken betalar, utan fondpengar eller statliga bidrag
Den unge André Wickström hade en vilja att uppträda. Standup var en hobby sedan 1995, inspirationen kom från SVT-programmet Släng dig i brunnen.
”På högstadiet upprepade vi skämten på rasterna. Jag saknade ’balls’ att göra något mer, men på gymnasiet fixade vi sketcher, parodier och musik till skolans julfester med kompisarna.”
Viljan och modet att syssla med scenkonst växte fram stegvis. Wickström minns ingen specifik aha-upplevelse som avgjorde karriärvalet.
[Med teatralisk röst]: ”Då jag såg Fågel Blå på Svenska Teatern 1983 kände jag att jag bara måste få stå på scen… Hehe, nej, det växte fram naturligt, småningom.”
Wickström är hemma från landsbygden, norra Sibbo. Närmare bestämt Södra Paipis, mest känt för sina åkrar och ängar.
”Jag insåg att jag inte kan det här med bilar, det var inte min grej. Jag saknade intresse för jordbruk, fast min pappa var hobbyjordbrukare så hade jag det aldrig i mig. Däremot fick jag en endorfinkick, en sorts härlig snabbfylla av att vara kreativ, skriva och hitta på.”
Autodidakt. På 1990-talet fanns inga forum, inga klubbar, inga kurser för standup. Teatern blev en språngbräda för den aspirerande komikern.
”Vore jag 18 eller 19 idag skulle jag antagligen gå direkt till en komikklubb eller -skolning.”
På Teaterhögskolan fick Wickström scenvana: han lärde sig att ta risker, ta plats och lita på sig själv.
”Jag är garanterat en bättre talare tack vare utbildningen. Se på finska företagsledare som håller tal! Det är ju så erbarmligt dåligt. Rikssvenskar är mycket lösare och ledigare, de har glimten i ögat istället för att glo i pappren och läsa innantill.”
Samhället blir alltmer underhållnings- och imagebetonat. Folk går retorikkurser, vissa politiker levererar one-liners på löpande band.
”Jag är förvånad över att inte fler beslutsfattare och affärsmän anlitar ståuppkomiker. Åtminstone en vd för en finsk reklambyrå har fått hjälp att bli en roligare talare av en komiker. Det är mycket lättare att sälja in saker då folk skrattar.”
Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!
Torsten Fagerholm text
Karl Vilhjálmsson Foto
