För inte så länge sedan började de brittiska, franska, italienska, belgiska, grekiska och spanska regeringarna gömma undan statsskulderna genom att flytta över dem från statsbudgeten till skräddarsydda företag, offentlig-privat samverkan (eller Public Private Partnership, PPP).
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur
och klimatförändring.
I slutändan avslöjades alltsammans och statsskulderna återfördes till statsbudgeten, vilket resulterade i enorma extrakostnader för skattebetalarna. Vad kan Finland lära sig av detta?
De franska och belgiska regeringarna överförde en jättevolym av ländernas infrastrukturella långtidsskulder till ett nygrundat företag vid namn Dexia Bank, som börsnoterades. Denna ’privatiserade’ bank blev en skyltdocka för investeringsbankerna, den genererade ju avsevärda intäkter. Dexia gav sig ut på en långivnings- och spenderingsrunda i Italien, Japan, Amerika med mera, för att bli en global spelare. Dexias vd, en ledande fransk politiker, blev rådgivare för den Europeiska investeringsbanken EIB. Allt såg bra ut tills det slutade i en spektakulär konkurs – det första offret för den europeiska statstskuldkrisen 2011. Redan 2008 fick franska och belgiska skattebetalare rädda banken med sex miljarder euro.
Privat vanskötsel. Dexia Bank var lika ’effektiv’ som Royal Bank of Scotland, RBS, och båda gick samma väg. På grund av ledningens grava vanskötsel måste RBS nationaliseras av brittiska regeringen efter finanskrisen. RBS var lika tänd på privatisering av offentlig egendom som transportminister Berner, riksdagsman Lepomäki (f.d. RBS-direktör) och finansminister Stubb (anglofil). Banken marknadsförde offentlig-privata samverkan med oöverträffad frenesi i vare hörn av världen, inklusive Finland. Om RBS hade levt som de lärde skulle brittiska skattebetalare inte sitta fast med en estimerad skuld på 54 miljarder euro – cirka hälften av den finska statsskulden!
Den sittande finska regeringens försök att grunda dussintals nya holdingbolag för vägar, järnvägar, hälsovård, socialvård, offentliga IT-lösningar och offentlig upphandling kan utgöra en repris på de ovan nämnda tilltagen. Grundidén är att överföra statlig egendom, som vägnät och sjukhus, till offentligt ägda bolag – eller att som nästa steg privatisera dem. Bolagen vore tvungna att låna ansenliga summor för att köpa dessa nyttigheter, och därefter driva och underhålla dem – via bruksavgifter av skattebetalarna. Regeringen har sagt att de vill att pensionsbolagen också blir aktionärer i dessa bolag.
Skuldtrolleri. De här idéerna härstammar från investeringsbankerna. Jag har kopior av färska Powerpoint-presentationer som förklarar detta trick att trolla bort skulder: statliga lågkostnadskrediter ersätts med 10 procents återbäring på kapitalet – och mycket högre kreditkostnader. Varenda procents ökning av finansieringskostnaderna höjer kostnaderna för infrastruktur med runt 30 procent över 30 år. Banker och konsulter tjänar stora pengar på att skapa och exploatera dessa bolag. Medborgarna kanske betalar lägre skatter, men kommer i slutändan att betala så mycket mer än tidigare via avgifter för bastjänster som exempelvis vägar.
Visst, den offentliga sektorn måste tvingas bli effektivare, och konkurrens är viktigt för att uppnå detta mål. Vissa offentliga verksamheter ger redan åtkomst till information om sina aktiviteter, och dessa siffror kan utnyttjas för att förbättra produktiviteten.
Men: det finns ingenting i företagsbokföring per se som automatiskt genererar bättre ledning – faktiskt raka motsatsen, om man ser på bankkrisen som huvudsakligen förorsakades av uppspjälkning, cirkulering, ompaketering och nybranding av skulder.
Fingerfärdighet, taskspeleri. En annan fråga är vad som händer med konsumenterna när offentlig service som fjärrvärme- och eldistribution privatiseras. Energibolaget Fortum fick bra betalt då de sålde ut elöverföringsbolaget Caruna. Nu får vanliga konsumenter betala avsevärt högre bruksavgifter för att generera nödvändig återbäring åt Carunas investerare. Fortums direktörer och aktieägare fick fina bonusar och dividender. Sensmoralen: man borde inte sälja ut naturliga monopol till smarta privatinvesterare utan att definiera strikta gränser för prissättning, något som den föregående regeringen dumt nog lyckades förbise.
Att sälja ut offentlig egendom är belastat med problem som politikerna ofta missar. Det är lätt för investeringsbanker och finanskonsulter att förblinda politikerna med löften om decimerade skulder och bortputsning av ’ineffektivt ledda’ verksamheter från budgeten. Förr talade bankerna om att ”strippa” egendom, i dag talar man om ’lat egendom’!
När någon säger att den privata sektorn har monopol på att skapa effektivitet drar jag på smilbanden. Skattebetalarna borde komma ihåg att visa god min och stå ut med att det gör ont då egendom säljs ut av svaga politiker som drivs av snedvridna ideal.
