Det språkliga landskapet i Europa och världen är i ständig förändring. Megatrenderna på detta område är speciella, i och med att språket inte bara är ett praktiskt kommunikationsmedel, utan också en bärare av känslor och identitet. Vårt sätt att förhålla oss till språket förändras i takt med att vi reser mer, använder mobil teknik och jobbar med människor världen över.
Tittar man bara på ytan verkar det gå illa: Engelskan sprider sig likt ogräs inom alla livets områden. Inget fel på engelska i sig, men engelsk monokultur mår världen knappast bra av. Språk är som djurarter. Biodiversitet är ett värde i sig, ett värde som oåterkalleligt förstörs då arter dör ut. Ju fler språkliga domäner vi överlåter till engelskan, desto torftigare ställt blir det med mångfalden i våra liv.
Skrapar man under ytan finns det en hel del att glädja sig åt. Mobil teknik och sociala medier gör att allt fler människor skriver allt mer. Det skrivna ordet är krävande; själva skrivandet fördjupar språkkänslan och glädjen i att använda språket. Vi riktar en stor del av vår frivilliga, skrivna kommunikation till dem som står oss närmast, och det gör vi på umgängesspråket. Och det sociala språket är även inom arbetslivet ofta något annat än engelska, som reduceras till den domän den tjänar bäst: En minsta gemensamma nämnare, ett lingua franca, ett sätt att förmedla information i det internationella affärslivet.
Snapsvisor sjunger man inte på engelska
Man må lära sig engelska väl nog för att uttrycka de mest svårbeskrivna känslor problemfritt. Men av en åboländsk, bayersk, estnisk eller rätoromansk identitet kan man endast förmedla en försvinnande liten bråkdel på engelska. Och att använda de lokala språken bara till snapsvisor är inte hållbart. Eller ska vi kantänka börja sjunga Disneyvisor till snapsen?
Så språken måste upprätthållas till andra ändamål än de rent antropologiska. Det må vara en inopportun hållning, men jag ställer mig personligen på bakhasorna då en utlänning letar reda på den exakta engelskspråkiga benämningen på en fisk, en bergsbestigningsterm, en paddelteknik, en växt eller en maträtt, i tron att jag då blir glad och vet vad saken gäller. Varför skulle jag kunna sådana ord på engelska? Varför skulle jag ens bry mig om att göra mitt engelska ordförråd komplett? Jag intresserar mig hellre för ortens språk. Och på väldigt många orter ger det lokala språket mer associationer till den svenskspråkiga benämningen, som jag ofta känner från tidigare.
Kanske jag har fel. Kanske megatrenden i riktning mot användning av engelska inom alla områden är omöjlig att vända. Över hälften av orden i rubrikerna på en tysk tidskriftspärm är redan nu tydliga engelska lånord, mer eller mindre oavsett vad blaskan handlar om. Och då talar vi om Europas numerärt största modersmål.
Jag tror riskmedvetenheten är störst bland små folkspillror, som tydligast upplever behovet av andra språk. Undergångsreceptet ”jag talar bara engelska och mitt eget språk” förfäktas mig veterligen inte av en enda finlandssvensk. Tvärtom är det många av oss som åtminstone behjälpligt hanterar minst fyra språk. Och på så sätt bidrar vi till avvärjandet av en engelskspråkig monokultur.
Språktrenderna handlar även om annat än engelskans framfart. Internet och sociala medier har sammanfört personer med samma språk och rentav samma dialekt. Det finns grupper och nätverk där man odlar sitt intresse för östnyländska eller Nagudialekt. Och den språkliga mångfaldens överlevnad befrämjas också av speciellt ungdomens vana att skriva talspråk i textmeddelanden. Det här utgör en styrka för språket. Erfarenheter av missförstånd tränar nu allt fler språkbrukare i förmågan att uttrycka sig begripligt i skrift, där ”d int allti e” fråga om klassisk språkriktighet. Språkligt nyskapande välkomnas. Av det lever språket.
Kaj Arnö
kaj.arno.fi/megatrender
