Kvällstidningarnas beskrivning av SSU-ordföranden 26-årige Philip Botströms taxiresa för 7 900 kr från Folk och Försvars möte i Sälen till Stockholm är intressant på flera sätt. Notan skulle först betalas av ungdomsförbundet eftersom det var tjänsteresa, men efter blåsväder uppges att SSU-ordföranden själv ska betala eftersom han var utarbetad – mystiskt.
I slutändan finansieras partierna och deras ungdomsförbund alltmer av skattepengar, plus starkt ifrågasatt lotteriverksamhet i Socialdemokratisk regi. Detta eftersom medlemsantalen minskar kraftigt.
Omtänksam om andra trafikanter uttalade Botströms pressombudsman 20-årige Pavlos Cavelier Bizas att valet av taxi också berodde på det ”hala väglaget”.
Det är uppseendeväckande att unga framåtsträvande Socialdemokrater nu tillägnar sig tidigare ledande Miljöpartistiska politikers inställning till taxiåkande. Den finns för övrigt i alla partier.
Miljöpartisten Yvonne Ruwaida avslöjades 1999 av Aftonbladet som svensk rekordhållare i taxiåkande på skattebetalarnas direkta bekostnad. Då åkte hon taxi för ca 70 000 kr under ett år, året efter för ca 60 000 kr. Ruwaida försvarades av partivänner med att taxi ändå rör sig om ”kollektivtrafik”, något som är högst ovanligt språkbruk.
Dagens rödgröna regering handplockade därefter Ruwaida till statssekreterare och planeringschef åt miljö- och klimatminister Åsa Romson. Sedan Romson och Ruwaida avkopplats från regeringskansliet i höstas har Ruwaida fått välavlönat arbete på statliga Vattenfall med ”förändringsarbete och innovationer”.
Aftonbladet avslöjade 2011 att Mikaela Valtersson, Miljöpartiets dåvarande kandidat till posten som språkrör, åkt taxi 43 gånger under ett halvår hem till Upplands Väsby för nästan 18 000 kr på skattebetalarnas bekostnad. Detta trots att hon bodde ca 300 meter från en station för pendeltåg.
Tidningen påpekade att tåget tar hälften så lång tid som taxi.
Valtersson skyllde på sena kvällar i huvudstaden, voteringar i Riksdagen, viktiga möten i Upplands Väsby och att ”det varit flera stopp i pendeltågstrafiken”. Det sistnämnda är för övrigt något som i stort sett alla tågresenärer råkar ut för tid till annan.
SCA-direktörernas privatflyg har ibland försvarats, t ex när andra direktörer talat om att det ändå handlar om småpengar jämfört med ”viktiga affärer”.
Men det allvarliga och ofta förbisedda är när direktörer, Miljöpartister, SSU-are, och andra företrädare är lättsinniga med bolagens, partiernas och skattebetalarnas pengar – då sprider sig en osund slösaktig kultur också nedåt i organisationerna.
Ett gemensamt drag för dessa företrädare är att de skickar notan vidare, ett ännu värre drag är när de inte i ord (då är alla jämlika och har ”lika stort värde”) men i handling betraktar sig som betydligt viktigare än dem de representerar.
