Rebelliskheten må ha ersatts av nostalgi. Men norska Emperors tidstypiska black metal från 1990-talet övertygar ännu, mer än 20 år senare vid Tuska 2018.
Norges black metal-stolthet Emperor regerar på scen vid Tuska 2018.
Their Satanic Majesties Request hette en underskattad platta utgiven 1967 av Rolling Stones. Inspirerade av Beatles lämnade gruppen tillfälligt den råbarkade bluesrocken till förmån för psykedeliska experiment, okonventionella instrument och rytmer, ljudeffekter, diverse produktionstekniker samt LSD-drypande orkestreringar. Titeln på skivan var dock totalt missvisande: vad låter väl mindre sataniskt än en Beatles-pastich (eller hommage)?
Trettio år senare revolutionerade Emperor extremmetallen med skivan Anthems to the Welkin at Dusk (1997), som gruppen nu begett sig ut för att spela i sin helhet under en festivalturné. Och i detta fall förtjänas verkligen epitetet ’satanisk majestät’.
Rumsrent. Efter splittringen 2001 har Emperor gjort några selektiva comebacks, närmast vid enstaka metallfestivaler i maffigt format. Norsk kyrkbrännarmusik har sedermera ruskat av sig sitt outsider-stigma och blivit rumsrent – rentav en officiell kulturexport, certifierad av norska utrikesministeriet.
Senast såg jag Emperor var en sen kväll vid Hellfest i Frankrike 2007 (gruppens första comeback), i ösregn på en kylig, gyttjig åker – en perfekt inramning där bandets nattsvarta metall imponerade stort. Sedan dess har jag medvetet undvikit att se gruppen live, för att bevara minnet av den unika upplevelsen.
Men då ett av ens favoritband genom tiderna spelar en av ens favoritalbum är det svårt att motstå frestelsen i långa loppet. “Emperor performs Sophisticated Black Metal Art exclusively” stod det, kanske en aning pompöst, på bakomslaget av det klassiska albumet. Och så såg jag ju aldrig Emperors legendariska spelning vid Tavastia 1997, då gruppen turnerade nämnda skiva.
Svallvågor. Bandets två första skivor räknas bland de absoluta klassikerna inom genren. Debuten In the Nightside Eclipse från 1994 höjde ribban för all black metal, och dess svallvågor känns ännu i dag inom all atmosfärisk, progressiv och teknisk extremmetall. Bandet hade sin mycket unga ålder till trots gjort ett gediget musikaliskt grundarbete där man lyckat smälte samman traditionell heavy metal, thrash, death och black, och skapade en närmast magisk originalitet.
Kanske ännu mer imponerande är mognaden som Emperor uppvisade på sitt andra album, Anthems… Sångare-gitarrist-låtskrivare Ihsahn (Vegard Sverre Tveitan) var vid tiden för inspelningen enbart 21 år gammal. Medan han lade grunden för stora delar av albumet på egen hand satte två av Emperors medlemmar i fängelse: en för kyrkbränning, den andra för mord. Slutprodukten dröp av ännu mer grandios atmosfär än debuten, med skärpt fokus, allt mörkare skuggor och en stark neoklassisk touch.
Tuska har blivit en etablerad del av stadskulturen i Helsingfors, och håller fortet mot utmanare som Rockfest.
Svart allvar. Live på Tuska 2018 spelar Emperor igen intill perfektion. Det handlar om sylvassa riff, gitarrharmonier som garanterat drabbar Judas Priest med avund, melodier som hugger ur mörkret likt giftormar, samt stundvis massiva men smakfullt integrerade keyboardlandskap. Alltsammans ackompanjeras av dundrade trumsalvor med dubbelbas. Det är symfoniskt, kaotiskt (till ytan) och atmosfärladdat. Precis som de karga, majestätiska norska naturlandskapen.
Black metal är en musikstil designad för att alienera lyssnaren, vilket även skrämmer bort många fans av extremmetall. Men då man väl lyckas tränga igenom, smälta den täta väven av musikalisk information, så upptäcker den tålmodige och äventyrslystne lyssnaren en dold skönhet och överraskande harmonisk kontrapunkt.
Ironisk inramning. Emperors starkt passionerade, rentav spirituella svarthymner gör sig bäst som lyssning vid ensamma promenader med hörlurar under mörka höst- och vinterkvällar.
”Night spirit, embrace my soul” skanderar publiken vid Tuska, vilket känns smått absurt i det varma solskenet. Ändå går det stundvis kalla kårar längs ryggraden, speciellt vid The Loss and Curse of Reverence samt outrot till With Strength I Burn. Efter den instrumentala avslutningen The Wanderer, där kompgitarristen Samoth står i rampljuset, följer tre ytterligare klassiska låtar ur Emperors låtskattkista.
Slutomdöme: alla kloner och wannabes, gör er icke besvär. Rebelliskheten må ha ersatts av nostalgi. Men kejsaren sitter kvar på sin mörka tron, för all tid.
