Sedan tidigt på morgonen – nu är klockan tre på eftermiddagen – har jag funderat på om det finns något nytt att säga om Finlands ekonomi och ekonomiska politik, nu när den nya regeringen inleder sitt fyraåriga mandat att styra landet. Väldigt svårt! Allt viktigt har redan lagts fram flera gånger under åren. Orsaken till all upprepning är enkel: så lite har gjorts. Nästan alla strukturreformer som behövs för att stärka ekonomin och lotsa den offentliga sektorn i en hållbar riktning saknas. Det var inte bara den senaste regeringen som missade tillfället, utan alla regeringar under de senaste tio åren.
För att ta fram några idéer kokar jag en kopp Buddhate och hoppas att sorten ”Mindscape” med ingefära och citron gör tricket. Texten på tepåsen är lovande: dina idéer verkar ibland lite suddiga. Ja, verkligen! Kanske du kommer långsamt igång på morgonen, hamnar du i en lågkonjunktur på eftermiddagen? Hur kan tepåsen veta allt detta? Sedan följer löftet: när medvetandet väl är i fokus: ”you get it”! Såklart kan en kopp te fokusera tänkandet.
Ovisshet. Ekonomer brukar hänvisa till osäkerheten i prognoserna då framtiden ser grumlig ut och all data inte verkar ge några tydliga tecken åt vilken håll ekonomin är på väg.
Framtiden för den finska ekonomin ser oklar ut, men det är knappast långsökt att hävda att en exportledd tillväxt inte kommer att rädda oss denna gång. Givetvis skulle en uppiggad export hjälpa en hel del, men den korrigerar inte de strukturella problemen. Omfattande reformer inom den offentliga sektorn samt arbets- och varumarknaderna är oundvikliga om vi någonsin vill nå en hållbar tillväxt och bärkraftiga statsfinanser.
Då nu en gång tillväxten är trög och räntorna på statsobligationer negativa, skulle det inte löna sig att ta mer skuld och stimulera ekonomin? Ja, om vi kunde lita på att en vändning i exporten och i den inhemska efterfrågan vore precis runt hörnet. Om så vore fallet skulle det verkligen löna sig att fortsätta med upplåningen så länge långivare är villiga att acceptera en negativ avkastning, varmed vi i framtiden behöver betala tillbaka en mindre summa än vi lånar i dag.
Inget underverk. Men om ekonomin inte mirakulöst återhämtar sig blir vår situation knepig. Vi måste betala tillbaka skulden – även om med viss rabatt. De strukturella problemen som hindrar ekonomin att blomstra kvarstår och blir antagligen värre under tiden. Behovet att finansiera de offentliga utgifterna med skuld fortsätter, och senare kan räntorna på statsobligationer vara betydligt högre än de råkar vara idag.
När jag arbetade i Finlands Bank under 1990-talet trodde ingen att nominella räntor kan falla under noll. Nu har räntorna på statsobligationer och även på vissa företagsobligationer sjunkit under nollstrecket. Denna mycket okonventionella situation uppstod när ECB och några mindre europeiska centralbanker sänkte sina depositionsräntor under noll och ECB inledde sitt uppköp av 1 000 miljarder euro i obligationer för att undvika deflation och förhindra en djup recession i euroområdet.
Abnormt läge. Denna okonventionella penningpolitik har påverkat tillgångsvärdena mer än någon annan faktor i Europa under de senaste månaderna.
Aktiekurserna har stigit rekordhögt eftersom investerare söker bättre avkastning medan räntorna på statsobligationer har sjunkit djupare i negativt territorium än någonsin tidigare.
Osäkerheten på finansmarknaderna växer dag för dag. Ingen vet hur länge de negativa obligationsräntorna kommer att vara eller hur lågt de kommer att falla. Då de börjar stiga igen kommer investerare som innehar obligationer uppleva massiva kapitalförluster. Likaså vet ingen när en eventuell korrigering av aktiepriserna kommer att inträffa, eller om de fortsätter att stiga kraftigt än ett tag varmed risken för en prisbubbla ökar.
I en osäker värld borde vi inte via egna åtgärder skapa mer ovisshet i ekonomin. För att främja samhällets framtidstro är det ytterst viktigt att den nya regeringen genomför en ambitiös reformagenda utan fördröjningar.
