Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
Internet är trasigt. Lösningen är inte mera kod eller mer AI. Svaret är att tänka om både gällande internets arkitektur och våra egna sladdriga digitala vanor.
Massövervakning, filterbubblor och bristande integritet. Sociala medier har blivit ett allmängods, likt elektricitet och internet. Därför måste de också tvingas till större insyn, och regleras likt allmängods.
Bolag som Google och Facebook är enormt profitabla, och har onekligen hämtat med sig tekniska landvinningar. Men vid närmare anblick inser man att bolagen samtidigt är artificiellt vinstbringande. De ställs ju inte till svars för de – svårt kvantifierbara – skador de orsakar – på vår folkhälsa, vår demokrati, våra privatliv, samt innovationsförmågan hos våra ekonomier.
Inom ekonomisk vetenskap talar man om externaliteter, alltså externa effekter där en producent saknar incitament att begränsa till exempel utsläpp eftersom skadorna huvudsakligen drabbar någon annan (närmiljön eller naturen). En fri marknad leder inte alltid till samhällsekonomiskt optimal resursanvändning. Därför behövs skatter och reglering. Detsamma gäller internet.
Våra samhällen blir alltmer beroende av enskilda, monolitiska och monopolliknande företag för att driva innovation, skapa tillväxt och nya arbetstillfällen. Teknikjättar från Silicon Valley lockar startups samt entreprenörer att sälja ut i ett tidigt skede för att köpa upp potentiella konkurrenter.
Därför behöver teknikjättarna spjälkas, samtidigt som förvärv bör synas extra noga ur frihandelssynpunkt. Åtminstone borde myndigheterna i den sunda konkurrensens namn förhindra korssubventioner och delning av data mellan dotterbolag och plattformar. Samtidigt förblir det så gott som omöjligt för en enskild användare att emigrera sin profil eller sina data från en tjänsteleverantör till en annan.
Den största utmaningen döljer sig ändå mellan våra egna öron. Det är svårt – även för den upplyste webbsurfaren – att ta integritet på fullt allvar. Stora dataintrång och omfattande läckage verkar greppbara, men förekommer så ofta att vi blir blasé. Varje dag övervakar och kartlägger anonyma företag som Oracle-ägda Addthis, danska Adform och Doubleclick (numera Google Marketing Platform) våra surfvanor i det fördolda. Då Google köpte Doubleclick för 3,1 miljarder dollar år 2007 rynkade myndigheterna och Microsoft på pannan, men förvärvet fick klartecken. Skulle motsvarande passera i dag?
Snart nog kommer bland annat röststyrda, smarta högtalare som Amazon Echo och Google Home att bli vardag. Samtidigt som vi inreder våra hem med alltfler mikrofoner, kameror och datainsamlande sensorer i form av smarta tv:ar, kaffekokare, tandborstar och babymonitorer så ägnar få den minsta tanke åt personlig integritet.
Edward Snowden har ordet: ”Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen”.
Ingen av oss vet i dag vad vi eventuellt önskar dölja i framtiden. Men internet glömmer aldrig, digitala spår är permanenta. Det finns inga garantier att de aktörer som du överlåter dina data till i dag kommer att behandla dem med samma respekt i framtiden. Det finns permanent risk för dataläckage, och pålitliga lokala bolag kan bli uppköpta av teknikjättar. Det krävs i regel att vi själva – eller någon anhörig – drabbas av digitala intrång eller av identitetsstöld för att vi att vi ska börja bry oss om integritet.
