Nyss på besök i Kanada försökte jag utreda om alla kanadensare är lika förtjusta i Justin Trudeau som omvärlden. Resultatet? Ja och nej.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Ja: Förstås är han populär i Kanada. De är ju de som har valt honom. Han visar respekt för miljön, för Kanadas ursprungsbefolkning. Bättre än de flesta manliga politiker lyckas han föra fram könens likaberättigande. Han visar förståelse och intresse för vetenskap. Han hanterar de båda inhemska på det mest naturliga sätt, och har medverkat till en språklig avspänning där jag under min vistelse i en huvudsakligen engelskspråkig provins fick många belägg för språkmajoritetens välvilja och förmåga att acceptera franskan.
Nja. Skeptikerna hänvisade till pappa Pierres efternamn och ett fördelaktigt yttre som orsaker; Pierre Trudeau (1919–2000) var karismatisk premiärminister nästan oavbrutet 1968–1984. Flygfältet i Montréal bär hans namn. Justin förstärkte pappas karisma ytterligare några snäpp, och rentav Ivanka Trump ger honom smäktande blickar. Han yogar och tar väl hand om sin kropp; med korgboll i handen och iklädd avslöjande fritidsklädsel som passar en ungdom framförde han sin videohälsning till vårt evenemang i Kingston. Ytan är det folk är förtjusta i, enligt skeptikerna.
Nej: På programmet inför valet 2015 stod en valreform, i riktning mer representativ (kontinentaleuropeisk) demokrati, varvid en röstandel om 40procent inte längre skulle räcka för att bilda en majoritetsregering. Detta sitt vallöfte har Justin nu tagit avstånd från, fast sådana detaljer fäster sig utlandet knappast vid.
Slutresultatet: Klart att Trudeau enligt nästan alla jag talade med är bättre än föregångaren Stephen Harper, som 2011 likt en mini-Trump utträdde ur Kyoto-avtalet, kringskar statsfinansierade forskares möjligheter att uttala sig i klimatfrågor och i övrigt bedrev diverse klientelpolitik. Justin har ett gott rykte i Kanada, och man är med rätta stolt över honom.
Mutti. Tillbaka hemma i Tyskland är läget liknande, om än mer nyanserat. Är vi tyskar lika förtjusta i Angela Merkel som omvärlden?
Nej: Merkel gör ju ingenting. Hon bara avvaktar. Inte en chans att hon likt Justin skulle kalla sig feminist, och när Justin dansar på pride-paraderna, blockerar Angela homosexuellas rätt till giftermål och nöjer sig med att säga aja-baja till Vladimir. Hon tillåter en utveckling i Tyskland där inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar, och många tyskar inser att den genom Merkel och Schäuble förverkligade sparsamhetspolitiken, ”den svarta nollan”, kombinerat med eurons fasta växelkurs gör att Tyskland så att säga får en permanent devalveringsfördel gentemot Sydeuropa, där Merkel inte alltid är så populär. Samtidigt syns det tyska handelsöver-skottet inte i lönekuvertet.
Nja: Tittar man på utländska satirprogram, framställs Merkel som en bister tant som säger nej. Mungiporna pekar nedåt. Ur munnen väller oangenäma sanningar och tillrättavisningar som får utländska politiker att framstå som olydiga skolelever. Är det karisma? Kanske inte, men bilden av en trygg landsmoder är densamma som i hemlandet. Och via hennes brist på åthävor får även mindre antydningar global spridning. Citat: ”Tiden då vi helt kunde lita på andra är till en del förbi.”
Ja. Förstås är Merkel populär i Tyskland. Som min salig mormor sa: Man vet vad man har, men aldrig vad man får. Merkels synligaste vallöften är enkla att hålla, för hon lovar inget mer än ”Sie kennen mich”. Klart att vi känner till hennes politik, som baserar sig på att låta bli att ta ställning så långt det bara går. Då hon för en gångs skull tog ställning och sa ”Vi klarar det” under flyktingkrisen 2015, fick hon den första ordentliga skrällen i sina popularitetssiffror. Samtidigt var det taktiskt elegant, för hon intog därmed effektivt rummet till vänster om CDU. Att det till höger om CDU inte finns annat än höger-populistiska AfD har förstärkt alternativlösheten och cementerat CDU:s popularitet. De senaste tre delstatsvalen, efter att SPD-politikern Martin Schulz likt Messias inträdde på scenen, visar på Merkels solida understöd.
Kosmopolitbubbla. Den eventuella kontrasten mellan politikernas rykte i sitt hemland och i utlandet är svår att bedöma. Kosmopolitbubblan gör att få av oss utsätts för anhängare till de mest populistiska politikerna, liksom jag konstaterade i en tidigare spalt. I egenskap av övertygad europé hyser jag stort hopp till en positiv händelseutveckling: måtte Emmanuel Macron fått ett tillräckligt stort mandat i riksdagsvalet 11 juni (som i skrivande stund ännu ligger i framtiden). Måtte vi européer tillsammans kunna föra en rationell politik där vi inte utgör drivved, utan kan ta en aktiv roll i vår värld. Omkring oss ser det dystert ut. På nära håll har vi Tomas-tvivlaren-Theresa, som sätter partipolitiken över landets väl och ve, fast hon tror ändå på rättsstaten. Vid gränserna till EU har vi rena populistiska maktpolitiker av typ Recep Tayyip och Vladimir, samt på avstånd Donald. Tacka vet jag länder där politiker kan få gott rykte med etiskt hållbara metoder.
