För ganska exakt 40 år sedan tog jag som ekonomireporter på Dagens Nyheter tåget tidigt en morgon ned till Oxelösund där Järnverkets VD Ian Wachtmeister skulle visa mig den kommande storinvesteringen. Han hade på telefon sagt att det är lika bra jag är med honom på alla möten han skulle ha under dagen.
På kvällen hade han i den stora disponentvillan ordnat en fest med arbetare, lägre och högre tjänstemän och direktörerna. Det var glatt och högljutt, Ian delade under stor show ut medaljer. Av skillnaderna i rang märktes ingenting, den var annars påtaglig i deras boende i tjänstevillorna vid sidan av stålverket, arbetarbostäder längst ned, sedan tjänstemän, högst och störst direktörerna.
När jag nästa morgon kom till DN:s redaktion berättade jag att jag träffat näringslivets festligaste direktör. Något decennium senare var Ian en av landets mest kända personer sedan han slagit sig ihop med skivbolagsdirektören Bert Karlsson och dragit igång Ny Demokrati, som hamnade i Riksdagen mycket på grund av att det uppfattades som anti-etablissemang.
Jag besökte också Ian W när han blivit VD för Gränges Aluminium och flyttat kontoret till familjen Welin-Bergers palatsliknande villa intill Foresta på Lidingö. Ian berättade livligt hur han skulle expandera, bland annat genom att bygga ett nytt stort smältverk längs Norrlandskusten, exempelvis i Piteå.
Electrolux hade då köpt Gränges när det var på ruinens brant. När koncernchefen Hans Werthén läste i tidningen om Ians storslagna plan ringde han denne och sade, enligt Ian:
”Vad kul att du ska bygga det där smältverket. Men inte med våra pengar”.
Ian fick sparken. Men prestigelös som vanligt gjorde han en god historia av det och startade bolaget The Empire för att visa vem som egentligen var störst….och fick återigen skrattarna på sin sida. Ända tills Ian råkade i blåsväder för agenturen Sodastream med tillverkning i ockuperade palestinska områden (en tillverkning som senare flyttades).
Ian talade ofta om sin tid i Riksdagen 1991-94, och om ”stollarna” i sitt eget parti som råkade i luven på varandra.
Jag blev inte förvånad över att han och Bert kunde slå sig in bland de etablerade partierna sedan jag upplevt dem på valturné i augusti 1991 i en överfylld Skanörs hamn. Under jubel staplade de tomma ölbackar på varandra för att visa hur skattepengarna förvaltades.
Klassisk är Ians beskrivning av politiker som krokodiler med stor käft och inga öron. Stor käft hade han själv, men den roade väldigt många.
Vi är många som kommer att sakna hans Evert Taube-parodier där den nästan dubbelt så långe Ian med lika lång halsduk och tokig hatt framstod som mer porträttlik än Taube själv. Offentligheten behöver fler rebeller som Ian, inte färre.
div{float:left;margin-right:10px;}
div.wpmrec2x div.u > div:nth-child(3n){margin-right:0px;}
]]>
