NICHOLAS ANDERSON: Stockholm liksom London, Berlin och Paris har visat att moderat invandring kan sänka kostnadsnivån inom tjänsteindustrin. Öppen konkurrens leder också till bredare utbud och lägre priser för konsumenterna.
Mina tre senaste månader har varit typiska, med två långa affärsresor till Asien, tolv veckoslut i Helsingfors, och några korta resor till Tyskland, England och Italien. När man reser så pass mycket är det naturligt att kolla in vad saker kostar, viktat mot kvalitet. Det är särskilt relevant genom att jag har en lägenhet i Helsingfors och en i Stockholm. Efter tre år har jag konstaterat många prisskillnader mellan städerna, och noterat att de växlar rätt snabbt.
Egentligen borde det inte vara så stora prisskillnader mellan två länder som deklarerar sig vara öppna ekonomier – vilket nog är långt från sanningen. Liksom i Grekland finns det talrika särskilda intressegrupper i båda länderna som ser till att få det bästa priset från konsumenten som betalar kalaset.
Bostadspriserna har stigit betydligt mera i Helsingfors. Det finns inget berättigande för att lägenheterna kostar 20 procent mer här än i Stockholm – där lägenheter och hus generellt håller högre kvalitet. Stockholm lyckas klart hålla täten då det gäller välplanerade lägenheter och utrustningsnivå. I Stockholm har priserna gått upp och nu ner under det senaste året. När marknaden var överhettad fick man lov att lägga allt högre bud. Nu ligger marknaden nere och fixerade så kallade ’acceptpriser’ är tillbaka.
I Helsingfors verkar byggfirmorna hålla priserna i samma klass som fastighetsförmedlarna. Se upp! Du betalar halva priset för en riktigt trevlig lägenhet i Berlin eller Bangkok, där konkurrensen verkligen styr priserna. Banker i Stockholm har ökat sina bolånemarginaler till det dubbla jämfört med banker i Helsingfors – det är besynnerligt …
Länge leve flygbolaget Norwegian! Jag skulle inte ha råd att träffa min fru utan deras fortsatta stöd. Finnair har äntligen insett att bolaget måste tänka om, fem år för sent. SAS har fortfarande inte vaknat upp. Kan någon förklara hur jag kan flyga mellan Helsingfors och Stockholm på mina typiska veckoslutsbesök med prisvänliga Norwegian för 70 euro, medan Finnair ska ha 110 euro och SAS 250?
Varför i all världen måste jag betala finsk taxi 42 euro från flygplatsen till Helsingfors, då avståndet är hälften kortare än Arlanda–Stockholm Central, och Arlanda Express kostar bara hälften så mycket? Och kan någon förklara varför bilar kostar 30 procent mindre i Stockholm än i Helsingfors – självklart talar jag då om Volvo, denna utmärkta kinesiska bil.
Stockholm har välsignats med ett enormt urval butiker alldeles i stadskärnan. Mat och dryck är mina största utgiftsposter, och jämfört med Stockmann, K-affärer eller S-market betalar jag i snitt 30 procent mindre för kött, fisk, grönsaker och frukt i Stockholm. Nära min lägenhet i Vasastan kan jag handla i en stor ICA, Coop eller Hemköp. De erbjuder betydligt lägre priser och ett fantastiskt urval jämfört med de så kallade ’lågprisaffärerna’ Alepa eller Siwa i Rödbergen i Helsingfors.
NK och Stockmann är ju båda alltid en upplevelse, men en dyr sådan. Ingen brädar dock dyra Östermalms Saluhall! Salutorget och Saluhallen i Helsingfors är nog bra, men nykomlingen Eat and Joy i Gloet har kommit med ett bättre koncept.
Som man köper jag aldrig kläder i Europa. I Bangkok betalar jag 300 euro för en skräddarsydd kostym av hög kvalitet och 20 euro för en måttsydd skjorta! H&M och liknande affärer erbjuder kvinnor samma låga priser i båda städerna …
Det finns så många fler restauranger i Stockholm än i Helsingfors. De flesta bra restauranger är fullsatta de flesta dagar i veckan i Stockholm, och konkurrensen håller kvaliteten hög och priserna hyfsade, särskilt lunchtid. Många av restaurangerna i mellan- och lågprisklassen drivs av och med invandrare, och kampen för att överleva är hård. Sådana ställen kommer och går, för de är egentligen inte professionella. Många restauranger i Helsingfors har personal och ägare som avgjort är mer vänliga och välkomnande.
Vad som bekymrar mig mest i Sverige är att tjänsteindustrin (taxibolag, städfirmor, byggnadsarbetare, reparatörer och offentliga tjänster) är så beroende av lågavlönad utländsk arbetskraft. Denna har sällan den yrkesskicklighet vi värdesätter i Helsingfors. Jag återkommer alltid till nyckelfrågan vilken Finlands verkliga styrka är.
Finländarna har större förståelse för vikten av utbildning och yrkesskolning. Finland är avgjort mer gammalmodigt i detta avseende, och det är både en fördel och en utmaning i en allt mer konkurrensfokuserad värld. Vi vill absolut inte gå samma öde till mötes som grekerna.
Stockholm liksom London, Berlin och Paris har visat att moderat invandring kan sänka kostnadsnivån inom tjänsteindustrin. Detta har också visat att detaljhandeln kan erbjuda konsumenterna lägre priser och bredare urval genom öppen konkurrens. Förresten: jag var själv invandrare i Finland 1972 och i Sverige 2009.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.
