Jag hade ätit en pizza med skinka och ananas. Då började det: min klimatångest. Trots att pizzan hade smakat väl så mådde jag inte bra.
Gilbert Granholm
är vikarierande universitetslärare och chefredaktör för satirsajten Uutissirkus.com
Någon i Europa hade odlat korn, något annan hade fött upp svin. Svinet hade ätit, svinuppfödaren hade slaktat svinet och sålt köttet till ett stort företag, som hade använt det för min pizza. Och någon långt ifrån Europa hade odlat ananas och gjort detsamma. Slutligen hade företaget preparerat, djupfryst och packat pizzan i Tyskland och lastat den i en frysbil. Föraren hade navigerat sin långtradare in i en bilfärja, anlänt till Helsingfors och hittat en logistikcentral, som hade levererat pizzan till min närmaste hypermarket – det vill säga ett storköp som ligger sju kilometer från mitt hem.
Jag hade åkt dit och tillbaka med min bil, ställde in ugnen på 225 grader och gräddat pizzan i ugnen 15 minuter. Men det var inte allt. I hypermarketens frys hade jag sett totalt 237 pizzalådor. Och pizzorna finns inte enbart i den där hypermarketen utan i alla hypermarketar i Finland. Det måste finnas tusentals människor som gör liksom jag, köper och äter pizzan, kanske samtidigt klockan 17.30 när de kommit hem från jobbet.
Som ”efterrätt” läste jag på nätet om genomsnittfinländarens koldioxidavtryck och blev lite mindre deprimerad. Jag lärde att bara en femtedel av mitt personliga avtryck är förorsakad av maten. Då fick jag en idé.
”Vi borde sluta att bo!” deklarerade jag till min hustru.
”Va?” sa hon, precis som väntat – så svarar man bara då någon presenterar jättebra idéer.
”Boende svarar för 33 procent av en medelfinländares koldioxidutsläpp. Bor vi inte, så kan vi minska vårt koldioxidavtryck så mycket att vi kan äta kött hela tiden, dag och natt, från morgon till kväll.”
”Om vi inte hade något hem, var skulle vi laga och äta alla de där pizzorna och halvrå nötstekarna som du älskar så mycket”, frågade min fru.
Hon är så praktisk. Det är jag med. Jag kom ihåg Veikko Huovinens roman Fårätarna och förklarade att vi kunde göra upp en lägereld. Rövarstek varje dag!
”Om alla gjorde så, då skulle veden ta slut. Och samtidigt blir det ännu mer koldioxidutsläpp”, visste min fru. Jag blev tyst och läste mer klimatstatistik.
Mindre kött. Mycket mindre. Mer grönsaker. Mycket mer. Lägre rumstemperatur. Mer kollektivtrafik. Och mycket färre flygresor. Varför inte?
Just då fick jag en ny idé.
Vi måste köpa flygbiljetter. De sista flygbiljetterna för vår familjs del. Borde finländare verkligen bo här i Finland där solen inte skiner och man måste använda så mycket energi för uppvärmning? I Afrika är det inte så kallt. Hmm… Är de villiga att ta emot oss? Drygt fem miljoner flyktingar från Finland?
Om inte, så kan jag dock först förtrolla dem med mina klimatpolitiska åsikter.
