Finska storföretag beter sig som de stora biluthyrningsfirmorna. De tinnebär att finländarna får dyr service i B-klass gällande de flesta konsumentvaror – precis som när man hyr en bil hos någon av de stora förmedlarna.
Inför en semester i München och italienska Dolomiterna hade vi kollat det bästa priset för två veckor på rentalcars.com och valet föll på 15 dagar för 555 euro.
Väl framme vid flygplatsen fick vi vänta 45 minuter medan två kunder före oss slutförde sin bokning vid biluthyrningen.
Jag uppmanades sedan att uppge namn, adress, telefonnummer, e-post, körkorts-, pass- och kreditkortsnummer. Exakt samma uppgifter som jag redan knappat in på sajten fyra veckor tidigare.
Det tog 15 minuter, varefter vi förde ännu en diskussion om försäkringen. Det visade sig att jag måste betala ytterligare 270 euro för att reducera mitt försäkringsansvar till noll!
Vi fick framför oss tre sidor fullspäckade med pytteliten text, och uppmanades att underteckna på fem ställen. En timmes pina följdes av de 30 minuter det tog att hitta en bil – och sedan en annan, då den första visade sig ha skador.
Kan någon entreprenör vara snäll och öppna en ärlig och transparent biluthyrningsfirma där konsumenter kan hyra ett fordon på 5 minuter till facilt pris?
Som på hemmaplan. Liknande brister ser jag i finska storföretag där ett fåtal bolag dominerar många branscher med marknadsandelar på över 20 och rentav 30 procent: banker (Nordea, Pohjola Bank), mobiloperatörer (Sonera, DNA, Elisa), dagligvarukedjor (Kesko, S-gruppen), energibranschen (Fortum), försäkringsbolag (Pohjola, Tapiola, If), byggföretag (Skanska, YIT, Lemminkäinen, NCC), mediehus (Sanoma, Alma), skogsindustrier (UPM, Metsä Group, Stora Enso), flygbolag (Finnair) och mejeriföretag (Valio)!
I Finland har storföretagen säkrat marknadsandelar som aldrig skulle godkännas i andra delar av den utvecklade världen.
Jag har färsk erfarenhet av Sonera, där en självsäker försäljare utlovade lägre priser för bredband och 4G-tjänster än jag betalade för min gamla Saunalahti-bredbandsanslutning och 3G. Jag undertecknade kontraktet som försäkrade att dessa löften var otvetydigt dokumenterade.
Ni kan gissa er till resten. Efter tio dagar av försök, och tre och en halv timmes hängande på bolagets telefonservice, kunde fortfarande ingen av mina skrivare anknyta till Soneras wifi-router. Deras 50 Mbps bredband var i praktiken 3.5 Mbps/1.7 Mbps, medan Saunalahti levererade över 23 Mbps/7 Mbps!
Soneras 4G-signal nådde inte min lägenhet i Rödbergen, inte heller mitt ställe nära Ekenäs, och den tekniska stödlinjen Helpson Oy sköttes av folk som aldrig ringde tillbaka med en lösning på problemen.
Jag återvände till Saunalahti efter 13 dagar – faktiskt till lägre pris än tidigare, vilket var en ’besvikelse’, eftersom de aldrig tidigare erbjudit sänkta avgifter!
Kundservice sekundär. Då storföretag opererar med enorma marknadsandelar blir bristen på konkurrens en effektiv spärr mot nykomlingar, och stärker lobbningen gentemot medier och politiker.
God kundservice, smarta produkter och transparent och konkurrentutsatt prissättning blir sekundära frågor. Hur ofta ser man inte ”auktoritativa artiklar” och ”undersökningar” infiltrerade i medierna av affärslobbare för banker, mobiloperatörer, fastighetsmäklare och försäkringsbolag?
Hur mycket tid tror ni de använder på att övertyga lagstiftarna hur nya bestämmelser borde utformas?
Minns ni hur byggbranschens folk vid Finlands näringsliv (EK) gnolade förnöjt när regeringen föreslog ett nytt bolag som skulle hantera mögelproblemen i skolor och på sjukhus? Om byggföretagen i tiden hade byggt skolorna och sjukhusen rätt skulle mögelproblem aldrig ha uppstått!
Konkurrensschimär. Verklig konkurrens fungerar inte då marknadsandelarna når 30 procent eller mer.
I det avseendet är Finlands ekonomi vingklippt och övercentraliserad. Ledarskap genom ordergivning har ersatt entreprenörledarskap. Följderna är svaga ekonomiska resultat, hög arbetslöshet, relativt sett en högre prisnivå och eländig service.
Åk till Tyskland, norra Italien eller Sverige – och bländas av skillnaden. Varför gör konkurrensmyndigheterna inget för att bryta upp storföretagen? I Tyskland bötfällde konkurrensmyndigheterna de dominerande korvproducenterna med 338 miljoner euro för en priskartell. Det kommer naturligtvis aldrig att hända här…
Och slutligen: München och norra Italien hör till Europas rikaste regioner. Små familjeföretag frodas sida vid sida med större bolag – med långt mindre marknadsandelar än vi är vana vid i Finland. Hur kan dessa två områden erbjuda ett brett produkt- och tjänsteutbud till betydligt lägre priser än i Finland?
