Jag har några vänner som är äkta hifi-fanatiker. Nyligen ville en av dem demonstrera sitt nya ljudsystem, med en digital spelare som spelade musik från en hårdskiva via nätet. Det han var mest stolt över var en speciell audiofil-ethernet-kabel (500 euro), som enligt honom förbättrade ljudkvaliteten avsevärt i jämförelse med en vanlig ethernet-kabel.
Vid det här laget har jag lärt mig att inte försöka säga ”kablar är kablar” åt mina hifi-vänner, utan har i stället satt upp en blindtest. Som tur har jag själv en likadan spelare, så vi kunde sätta upp ett system där man kunde välja mellan de två kablarna. Jag spelade upp tio av min väns favoritmusikstycken och lät honom gissa vilken kabel som var inkopplad.
Inte helt oväntat prickade han rätt fem gånger utav tio – precis vad man kunde vänta sig av ett helt slumpmässigt gissande (ett resultat på sex eller fyra utav tio skulle inte heller ha förvånat mig). Även om han fortfarande inte var helt övertygad om mina argument om placeboeffekt så var han i varje fall litet villigare att lyssna.
Känsloinstinkter. Vad lär vi oss av det här? Åtminstone att våra sinnen ofta blir missledda av vår hjärna, som fortfarande evolutionsmässigt är optimerad för överlevnad i små grupper i djungeln eller ute på savannen. Hör man ett ljud så är det bättre att springa undan än att grundligt analysera olika möjliga orsaker till lätet. Vi människor fungerar till vår natur instinktivt och emotionellt – men vi har samtidigt lärt oss att använda rationellt tänkande, fakta och erfarenhet för att övervinna våra reaktioner. Åtminstone professionellt. Åtminstone för det mesta.
Vi har också lärt oss att vi inte kan veta allt. Vi må vara sakkunniga inom våra egna expertisområden, men inom andra domäner måste vi lita på sakkunniga och auktoriteter – en tillit som måste förtjänas och verifieras.
Vi har skapat ett monster. Dessvärre har vi – för att citera bland annat F-Secures Mikko Hyppönen – skapat ett monster, nämligen nätet. Plötsligt är alla en självutsedd expert. Vem behöver åratal av studier, när två minuter på nätet ger oss alla de svar vi tror oss vilja ha (och låter oss ignorera svaren vi inte vill ha).
Sålunda vet just jag, bättre än alla världens ”experter”, att vatten som har ”minnen” av arsenik faktiskt botar cancer, att tv-bilderna från månlandningen 1969 kom från en studio i Hollywood, att anfallen på World Trade Center i New York i 2001 var arrangerade av de amerikanska myndigheterna, och givetvis att jorden är platt.
Kulturell titt i spegeln. Vi kan naturligtvis inte bara skylla på nätet då det gäller subjektivitetens och känslornas utmanande av fakta. En del av problemet är vårt samhälle och vår kultur, som sedan 60-talet har lärt oss auktoritetskritik och individualism. En annan del av problemet är vårt skolsystem och inflationen som gått på universitetsexamina.
Trots detta måste jag nog medge att nätet utgör en betydande faktor i kunskapens, erfarenhetens och rationalitetens kris. Media har demokratiserats på ett helt nytt sätt. Precis vem som helst kan med vilka syften som helst starta en egen blogg, Facebook-grupp, Twitter- eller Instagram-feed samt Youtube-kanal, utan att någon granskar fakta, tar ansvar, eller eftersträvar ett ansvarsfullt och yrkesetiskt bruk av yttrandefriheten.
Samtidigt måste vi också se oss själva i spegeln. Som ingenjörer och ekonomer är vi också experter, och har lärt oss (eller borde i varje fall ha lärt oss) att betrakta saker rationellt, vetenskapligt och på basen av beprövade fakta. Vare sig det är fråga om vaccinering, klimatförändring, alternativ medicin eller strålningsfaran från mobiltelefoner, så är det vårt ansvar att inte bara vara källkritiska och ifrågasätta åsikter och påståenden som står i strid med vetenskapliga forskningsresultat och metoder, utan också att försöka hjälpa våra medmänniskor att vara lika kritiska och sålla bort vilseledande information.
Också inom vår vardagliga konsumtion av information och underhållning borde vi göra som journalister, alltså anstränga oss för att kontrollera uppgifter, inhämta information från flera olika källor och öva oss på att skilja åt fakta och fiktion.
