Kunder som går i sömnen och betalar överpris är rena rama drömmen för de allt lönsammare skadeförsäkringsbolagen.
Kunden är kung, sägs det. Då företag tävlar om marknadsandelar så drar konsumenten det längsta strået. Men hur äkta är denna konkurrens inom skadeförsäkringsbranschen, egentligen?
Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
De flesta av oss betalar årligen tusentals euro i försäkringspremier. Bara på skadeförsäkringsfronten gäller det bilen, hemmet, båten, bebisen eller barnen, olycksfall, resor, skogsinnehav …
Det går mycket bra för skadeförsäkringsbolagen, som har utmärkt avkastning på eget kapital. Likaså tyder en jämförelse av skadekvoten 1995–2017 på en snudd på överdrivet lönsam bransch. Med skadekvot avses hur mycket snittkunden får tillbaka per inbetald premie: i början av 2000-talet var skadekvoten kring 90 procent. Sedan 2011 har kunderna fått tillbaka under 80 cent per inbetald euro och siffran var i fjol nere i 74 cent. Det är inte långsökt att ställa en sokratisk fråga: hur aktivt konkurrerar bolagen egentligen?
EPSI Rating mätte kundnöjdheten inom försäkringsbranschen i november 2017. Siffran steg – dock huvudsakligen tack vare image-faktorer. Många upplever subjektivt att bolagen tar hand om kunderna på ett smidigt sätt. Men får vi kunder faktiskt valuta för pengarna, eller betalar vi överpris? Skadekvoten väcker hursomhelst flera frågor.
Invecklade prisstrukturer samt bonusar gör det tidskrävande samt besvärligt att jämföra och konkurrensutsätta försäkringsbolag. Vi betalar snällt och troget. I stället borde vi vakna upp och vara mer alerta.
Likaså är vi finländare lojala gentemot våra banker och elbolag. Kundrelationerna styrs av bekvämlighet och gammal vana. När ansträngde du dig senast lite extra och shoppade runt efter erbjudanden? Bolagen hård-satsar på att knyta nya kundförhållanden via aggressiva rabatter, men därefter tenderar vi att förfalla i tamhet. Följaktligen satsas mindre krut på att belöna gamla kunder.
Att notera: försäkringspremieskatten inbringade hela 768 miljoner euro till statsbudgeten i fjol – i klass med överlåtelse-skatten. I klartext: ju högre premier för försäkringskunder, desto mer statsinkomster via försäkringspremieskatt. Myndigheterna upplever korstryck; inte vill de heller slå larm och indirekt orsaka hål i statsbudgeten.
Ett grundläggande villkor inom konkurrens är att det ska vara lätt och smidigt för företag att ta sig in på nya marknader. Med tanke på att den finländska skadeförsäkringsmarknaden säkert tål att trimmas så har få utländska bolag försökt träda in och ta upp kampen med bolagen som omsätter 4–5 miljarder euro årligen.
Finländska bilförsäkringar är inte direkt blodigt konkurrerade; marknaden är långt koncentrerad till tre storbolag (Lokaltapiola, OP och If). Dessutom garanterar lagstiftningen, alltså obligatorisk bilförsäkring, stabilitet och en viss marknadsstorlek. Till de förlegade dragen hör att den finländska föraren betalar schablonmässigt oberoende hur mycket denne kör per år. I USA och Storbritannien tillämpas pay-as-you-drive, så att premien logiskt nog bestäms enligt antalet körda kilometer. Varför har endast en mindre aktör lanserat detta för Norden typiska koncept i Finland? Kunderna borde rimligtvis bli mer medvetna i och med självkörande bilar, delningsekonomi samt MaaS (Mobility as a Service).
Produkt- och servicedifferentieringen inom försäkringsbranschen i Finland lämnar en hel del att önska – igen ett tecken på bristande konkurrens, samt passiva kunder.
Passiva, belåtna kunder föder belåtna försäkringsbolag, samt möjliggör en stagnerad, ineffektiv marknad. Marknadens ’osynliga hand’ är slapp, kundnyttan är inte optimal.
Bollen är din! Din passivitet som kund gör dig till kung för en dag och narr på livstid.
