”Vad de allra högst avlönade tjänar är inte intressant.”, säger Jonas Frycklund på Svenska Näringsliv om LO-rapporten ”Makteliten”.
Det visar att man på storföretagens egen organisation har väldigt liten kunskap om hur många anställda och småaktieägare ser på saken. När direktörer i våra storföretag årligen kan tjäna tiotals miljoner kronor sprider sig dåligt kostnadsmedvetande nedåt. Då blir det också svårare att effektivisera genom att minska antalet anställda.
Dagens bonussystem för direktör är ofta illa genomtänkta. Om valutor, räntor, konjunkturer går åt rätt håll – sådant som direktörerna inte kan påverka – så dränks toppskikten i företagen i ännu mer pengar, som egentligen är aktieägarnas.
LO föreslår en rad möjliga åtgärder för att stoppa eller bromsa direktörslönerna eftersom man anser det naivt att lita till självreglering och aktieägaraktivism. Obligatorisk representation av anställda i beslutande organ (alltså in med fler fackpampar), skatteförändringar, lagstadgade tak, mm, tror LO-ledningen på. Alltså ökad byråkrati och regleringar för svenska företag som arbetar i internationell miljö.
”Inte fackets uppgift att sätta vd:s lön” är rubriken på Dagens Industris huvudledare. Den andas alltför stor förståelse för att de stora bolagen öser ut alltmer pengar varje år till egna direktörer med förklaringen ””Bolagen har blivit större och mer vinstrika de senaste decennierna, det motiverar ett lönelyft.”
Men det är inte alls är bevisat att det är svårare att sköta ett företag med 100 miljarder i omsättning än 50 miljarder. Di har i sin journalistik liksom landets ledande direktörer en övertro på att det är VD:ns åtgärder som skapar framgångar och vinster.
I själva verket är det direktörerna som har ett gemensamt intresse av att ge varandra så höga löner som möjligt.
Jag var med på en bolagsstämma i Electrolux där nye VD:n från USA skulle få storleksordningen 80 miljoner kronor enbart för att börja. Den ilska som småaktieägarna på sista raderna i Berwaldhallen då mumlade till varandra om ordföranden Marcus Wallenberg under debatten nådde inte fram till första bänkarna där finansknuttarna fylkades.
Aktiespararnas riksförbund Sarf har under många år på stämmorna förtjänstfullt nagelfarit ersättningar till företagsledarna i börsbolag. LO-rapporten visar att det inte har räckt på långa vägar.
I motsats till LO som vill ha mer regleringar och högre skatter tror jag på en bredare aktieägaraktivism, från våra AP-fonder, LO- och TCO-förbundens stridskassor samt bankernas aktiefonder (alla som hittills i stor utsträckning hukat).
Om de samfällt går till attack på vårens bolagsstämmor med stridsropet att VD-lönerna inte behöver öka alls är det möjligt att en del huvudägare avstår. Värt att försöka !
