Startupparnas, digitalnördarnas och tonårsmiljonärernas årliga pilgrimsfärd till Helsingfors, Slush, inträffade nyligen. Jippot omsatte över 12 miljoner euro och samlade cirka 25 000 internationella verkliga eller wannabe-samtidspåverkare. Det var inte knapphandel då 4 000 verkande eller blivande företagare pratade och powerpointade sig vansinniga i hopp om att locka någon av 2 000 hugade investerare att lätta på bitcoinpungen just för dem.
Saliven Gustavsson
är en för nya utmaningar öppen stofil. Foto: Fredrik Löf
En nyhet för i år var att någon fiffikus i energidryckesfyllan hade hittat på att visa bönemötets deltagare något annat av staden än Mässcentret, snofsiga hotell, konferensrum och laserdiskotek. I Björnparken i vårt kära Berlinhäll restes ett festivaltält och en del av stadsdelens pubar och krogar spändes för att erbjuda en promenad på den vilda sidan. Ha-ha, vi skrattade så! Tanken var ju god men så här med empirisk erfarenhet bra senfödd; det senaste decenniets starka gentri- och juppifiering har nog på gott och ont polerat bort de vilda och ruffiga nyanserna, lämnande en ungdomligt medelklassig och mysig, förvisso kulturellt mångsidig och ideellt tolerant atmosfär. (Här får man till och med rösta på persfinnarna, men fan tar bofinken om vi får reda på vem som gör det!) Hade Slush på allvar velat ta en tur i kusliga kvarter, borde de ha sökt sig till Gårdsbacka metrostation eller Gamppula i Borgå, men inte ens där är det längre vidare ruffigt. Nå, sådant där är väl relativt.
Hur som helst blev ju vi lokala sluskar inspirerade. Nu skulle vi få studera app-nissarna och digi-trollkarlarna i verkligheten eller IRL – in real life – som vi som är trendiga vet att det heter. Kanske vi rentav skulle få loss lite finanser av någon intet ont anande magnat med fräck huvjacka, illasittande jeans och på tok för mycket pengar. ”Vinnarkonceptet” var ett digitalt forum för östnyländsk samtidslitteratur, marginalkonst och experimentell maskinmusik. Det är ju vad världen behöver!
Efter att ha grundat med groggen styrde vi således till tältet på fredagskvällen, svidade i kritstreckskostym, Roy Orbison -brillor och myggdödare, ty lätt gangsterstuk skulle väl imponera. Tältet lyste vackert violett i höstmörkret. Startuppstammen lyste med sin frånvaro. Ett par sömniga bartendrar stod och kollade matchen på sina mobiler. Men så långt kom vi inte, för ett par mindre sömniga portierer motade oss med argumenten att de ännu inte hade öppnat – vid 21-snåret – samt att entré ändå bara tilläts med Slush-armband. Just så …
En tur kring närkrogarna då. Kanske några slushoider hade förirrat sig till kvarteren och satt och utbytte intressanta framtidsvisioner med lokaltrollen. Visst var folk på gång, men säkert för att vädret hade drivit dem in från de ruskiga gatorna. Värst mycket startuppisar kunde nog inte bongas … Utom en munter norrman, i stan för Slush men med släkt och vänner i trakten så han kunde inte riktigt räknas.
Skam den som ger sig; tältoffensiv nummer två utfördes strax före midnatt. Tältet lyste vackert violett i höstmörkret. Startuppstammen lyste med sin frånvaro. Ett par sömniga bartendrar stod och kollade matchanalysen på sina mobiler. De nu lite sömnigare portiererna sa att jippot var slut. Ganska snopna lommade vi hem. ”Det var definitivt inte det här vi var ute efter” som programvärden Benny Törnroos sa då Borgå-bandet Fraudulent diskades i en talangjakt år 1979 för fylleri på scenen i Furuborg.
Faktiskt tyder inget på att något jippo alls ägde rum. Trots idogt rotande har jag inte hittat ett jota om att något alls hände i Björnparken. Kanske slushoiderna hade besökt tältet på distans och supit Red Bull via någon virtualverklighetsapp. Eller kanske Lilla Berlin ändå var för ruffigt. Lite uppmuntrande, om än det är diginördarna det är för ruffigt för.
