Politiken skvalpar mellan vänster och höger i allt snabbare ryck.
Lissabon. Hotellets terrass har utsikt över floden. Det är nyår. Fyrverkeriet pågår i över tio minuter. När det är över står den jättelika Kristusstatyn på andra sidan floden lugnt kvar. Det är 2015.
Lissabon ger ett nedslitet och vemodig intryck. Livsrytmen är lugn. Från att ha varit centrum för en hel värld är man nu klart provins. Krisen har inte hjälpt. Stadens invånarantal har sjunkit med tvåhundratusen. Hus står tomma. Stämningen är nästan uppgiven.
En dryg månad senare i Madrid, en modern metropol, en världsstad, en smältdegel. En ekonomisk motor nästan i samma klass som London och Paris. De båda huvudstäderna må vara grannar drabbade av samma europeiska kris, men kontrasten är uppenbar.
Den iberiska halvön gick från hemvävd fascism med kolonialdrömmar till eurodemokrati under 1900-talets sista årtionden. Både Spanien och Portugal var mönsterelever och exempel på hur demokrati skapar välstånd.
Efter en period med snabb tillväxt kraschade statsfinanserna i samband med eurokrisen. I Spanien accentuerades spekulativt byggande, i Portugal urholkades exportindustrin genom en kombination av ökad global konkurrens och en hög eurokurs, men i grund och botten drabbades länderna av samma sjukdom. Symptomen känns obehagligt bekanta ur ett finskt perspektiv.
Läs hela kolumnen i papperstidningen eller på pekplatta!
Stefan Björkman text & bild
