För ett år sedan skrev jag en artikel för Svenska Yle, med rubriken ”Onödigast är polariseringen mellan åldersgrupper”. Jag erkände att jag är ett barn av min tid, men ogärna segregerar mig till att umgås enbart med åldersgelikar. Till min förebild utsåg jag Knut Ångström, årsmodell 1927, Python-programmerare och aktiv maratonlöpare nådens år 2021. Likaså benade jag ut hur gärna jag frotterar mig med ”millennialer och vadenu kan kallas, de som är födda på 1980-talet”, och alltså är kring 20 år yngre än jag. Blandningen av livserfarenheter blir fruktbar. Jag får förmånen att uppdatera min världsbild.
Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Världsbilden har för min del inte varit konstant, utan undergått en kontinuerlig förändring. Den gemensamma nämnaren genom årtiondena har varit en stilla uppkäftighet, en ovilja att foga sig i normen för hur man ska tycka. Under skoltiden i slutet av 1970-talet pyrde ännu en kraftig stank av unken påtvingad konformism, högt skattetryck, brist på frihet, finlandisering, ett liturgiskt fasthållande vid VSB-pakten och Paasikivi -Kekkonen-linjen. Det uppfattades som naturligt att politiker hade husryssar.
Vi ville vara européer. Tänk så friskt och självständigt en Georg C. Ehrnrooth tänkte, tyckte jag! Givetvis hör vi till västerlandet. Varför måste man svansa för Sovjetunionen? Europa, dit vill vi höra. Usch så hemskt att vi inte är riktiga européer, utan måste huka och vara ”adjungerande medlemmar i EFTA”. Det lät lika förnedrande som att vara adjungerande medlem i skolrådet. Men Finland blev medlem i EU 1995. Ingen far längre ”till Europa” på semester, för Europa, det är vi allihopa. Nu är det längre bara stackars ryssar och ukrainare som tvingas ”resa på semester till Europa”; ännu 1986 kunde jag inte ta emot ett sommarjobb i Tyskland på grund av att jag inte fick arbetsvisum i tid. Och jag förlåter aldrig Jacques Chirac att han drog nordbor och araber över en terroristkam, genom att samma år avkräva oss turistvisum efter något terrordåd i Frankrike.
Min uppkäftighet 2021 gäller neoliberalismen och bokstavstrogen tillit till de heliga marknadskrafterna. Dogmatismen kring ”privatisering” av samhällets grunduppgifter känns lika frånstötande som sovjetundfallenheten i min tidiga ungdom. Har man glömt Kant och Montesquieu? Är det klokt att privatisera vattenreserver och elnät, allmänna kommunikationer, vård och skola, kanske snart polis och rättsväsende? Kan man inte tänka själv?
Tanken blir unken i bubblan. Bubblan måste spräckas, eller åtminstone vädras. Bäst blandar man om i kortpacken, via åldersblandning.
För fem-tio år sedan var det hipstern som var förebilden. Det skulle drickas IPA-öl, och det är ju gott! Min skäggväxt möjliggjorde inte välansade Dostojevski-Tolstoj-skägg, men estetiken i ordentliga bågar på glasögonen, den kunde jag prenumerera på. Kekkonen var faktiskt lite hipstrig på den punkten. Och matcha latte är också gott! Koreanskt tepulver vispat i havremjölk, det du, då blir man tiotals år yngre på kuppen.
Att inte vara tillräckligt woke. Nu är det inte så lätt längre, det går inte att vara modern enbart via konsumtion och kosmetik. Tidens anda är moralisk. Och rätt är det väl. Den nya moralen bygger på handfast etik: är det rätt att våldföra sig på naturen? Gynnar samhällsstrukturerna äldre vita heterosexuella män? Facit: a) Nej. b) Ja.
Båda frågorna kräver åtgärder och förändringar. Givetvis gäller det att behålla sinnet för proportioner, man måste väl inte störta varje staty som föreställer någon vars beteende anno dazumal inte vore woke nog 2021. Woke står alltså för dem som vaknat för att inse samhällets de facto orättvisor.
Samhället förändras ändå i så trög takt, att jag är mer orolig för vad mina fellow äldre vita heterosexuella manskolleger gör (se Capitolium), än att vi skulle ge för mycket makt åt yngre, åt kvinnor, eller folk med andra familjemål än mitt, mammapappa- två-barn-i-Grankulla. Jag tror nog vi klarar oss rätt bra ändå, vi som motsvarar de gamla normerna.
Gilla Greta. Nu ser jag fram emot en syntetisk historie- och världssyn, där man får gilla Greta och teknik på en gång, där man får tala om Frihetskriget (morfar skyddskårsmajoren till ära) men ändå fördjupa sig i orättvisorna i koncentrationslägret i Dragsvik (farmorsfar röda fången till ära). Där man har glädje i att umgås med LGBT-vänner, inte för att smycka sig med påklistrade woke-attityder, utan för att man har gemensamma intressen och samtidigt passar på att vidga sina vyer.
Ok, boomer. Jag är ingen riktig hipster, och måste rådfråga min son då det gäller nyanserna i att vara woke. Men mitt sinnelag är lika uppkäftigt som då jag som tonåring protesterade genom att gilla Konstitutionella högerpartiet.
