Fredrik Reinfeldt: Halvvägs
Albert Bonniers förlag, 2015
Lagom till sin femtioårsdag ger Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt ut ett mellanbokslut över sin politiska karriär.
Skrivandet har han finansierat med den ministerfallskärm som svenska ministrar åtnjuter efter förlorat riksdagsval. Det skall de svenska skattebetalarna vara tacksamma för. Politisk historia är fortfarande ett vetenskapligt ämne vid flera universitet och bidragen från huvudaktörerna är värdefulla för att historieskrivningen skall bli korrekt.
Memoarerna stärker bilden av Reinfeldt som en moderat och kompromissökande, men samtidigt målmedveten och beslutsam person. Sammanfattningen av 25 år i svensk politik bjuder följaktligen inte på några dramatiska avslöjanden eller personliga tjuvnyp. Det egna familjelivet förblir privat.
Tre händelser i Reinfeldts tidiga karriär träder fram som tongivande för hela hans ideologiska synsätt och ledarskap.
Reinfeldts tidiga år i politiken och valen till ungdomsordförande och riksdagsledamot färgades av starka konflikter på ett personligt plan. Han lovade sig själv att hålla sig utanför personfrågor och att aldrig kandidera mot någon inom partiet. Hans syn på samarbete och kompromisser kom sedan att prägla den borgerliga alliansens framgångsrika samexistens.
En annan intressant detalj är att Reinfeldt som ung riksdagsledamot felaktigt påklistrades dekalen konservativ. Han kämpade exempelvis mot partiledningen till förmån för en liberal partnerskapslagstiftning. Senare, som ny partiordförande, kom han att flytta tyngdpunkten i moderaternas budgetpolitik från försvar och infrastruktur till vård och skola.
En tredje tongivande händelse var finanskrisen och devalveringen av den svenska kronan i början av 1990-talet, då Reinfeldt såg värdet på sin nyköpta lägenhet falla med hälften. Sunda statsfinanser förblev hans huvudmål som statsminister.
Bokens mest intressanta delar utspelar sig efter valet till partiordförande år 2003, då han i symbios med chefsekonomen och -ideologen Anders Borg lade om hela den moderata politiken och riktade in den mot medelklassen. Idén var inte ny. Tony Blair uppfann strategin i Storbritannien och Jyrki Katainen kopierade samma tanke några år senare. Vem plockar upp stafettpinnen härnäst?
Reinfeldt verkar rikta sig till en bred läsarkrets, eftersom han sätter ned stor möda på att förklara hur det politiska maskineriet fungerar, till exempel hur riksdagsarbetet startar upp efter val.
Boken torde ge störst mervärde åt den långvariga gräsrotsaktivisten inom moderaterna. En blivande minister eller ambitiös organisationsledare hittar förvånansvärt lite matnyttigt i boken, med tanke på att den är skriven av en av det moderna Nordens största strateger.
Mats Nyman
har jobbat som politisk tjänsteman vid partikansli, riksdag och statsråd
