Vi ser på dagens grasserande pandemi genom ett par kinesiska pirat-Ray Bans, ordentligt mattfrätta av ett evinnerligt tvagande med handsprit. Vi försöker se framåt men konstaterar, att genom de brillorna ser man sämre än en ovanjordisk mullvad.
Saliven Gustavsson
är en för nya utmaningar öppen stofil.
Varje generation behöver ett fenomen som åtminstone historien senare kallar generationsupplevelse, något kollektivt, gemensamt som definierar de jämnåriga både privat och offentligt. Der Zeitgeist, om man så vill. Vi stofiler – vilkas generationsupplevelse är Berlinmurens och kommunismens fall – befarade att ungarnas eller millennialernas motsvarighet skulle stanna vid socialmedieaddiktion och hip- eller indiesång. Somliga känner kanske till den hårresande tekniken med stönanden, väsanden och joddlingar samt lyrik(?) på en okänd engelsk(?) dialekt. Kolla Taylor Swift eller Selena Gomez, om ni undrar vad farbror pirrar om. Ännu hellre; kolla parodierna. Fast det är ibland svårt att skilja på skämt och allvar …
Nästan allt blev omöjligt. Men lika angstiga som självupptagna tonåringars (eller wannabe-tonåringars) popprodukter kördes nog behändigt om av coronaviruset som raskt förändrade världen både lokalt och globalt. Ungefär allt i vardagen och verksamheten som ännu för någon månad sedan hade upplevts så självklart och normalt, det vi knappast ägnade en halv tanke, blev omöjligt och ”förbjudet” nästan över en natt då varierande nivåer av undantagstillstånd infördes. Snacka om ett wake-up call med effekt.
Katastrofer är de verkliga utmaningarna för samhället med dess politiska, sociala och ekonomiska strukturer samt den privata företagsamheten och businessen på mikro- och makronivå, något liknande biltillverkarnas krocktest. Här prövas allt från beslutsfattarnas fysiska och psykiska ståndaktighet till de relativt demokratiskt förhandlade spelreglerna samt kommunikationen mellan instanserna som strävar efter att hålla folket friskt och vid liv. Läget är kanske som krig men utan kanoner och pansarvagnar vid gränsen.
Ny känsla av solidaritet. Normalt segar samhället på som en hävare cricketmatch; regeringen vrider och skruvar intrikat varje boll, oppositionen protesterar hur än bollen spelas och så blir det paus då större delen av publiken beställer mer GT medan de värsta sursimporna bjäbbar och skäller eftersom folket vet bäst. Men nu är det som med Björkendahl då han slutade supa, annorlunda! Krisen förenar folket. Hm, det här om något är en sanning med modifikation; vi är ju fysiskt isolerade riktigt med påbud från högsta ort och allt.
Hur som helst skapar situationen en sällsynt solidarisk känsla av att sitta i samma båt. Samtidigt som små och triviala saker får en betydelsefull renässans i tillvaron, tycks behovet av att bråka och klanka om diverse verkliga eller påhittade oförrätter ha försvunnit eller åtminstone minskat markant. Om än medierna är till bristningsgränsen fulla av coronanyheter, lyser det obligatoriska käbblet från de allt förenklande och vetenskapsfientliga populisternas håll tacksamt med sin frånvaro. Stiligt att de förstår att hålla mun nu, men vänta bara tills krisen är över. Då berättar de samt avbytarbänkens övriga förståsigpåare högljutt hur matchen egentligen borde ha spelats.
Coronan tar de flesta på allvar, tydligen så pass att den har tagit slut i många handelsbodar och vi får nöja oss med Sol. Solen är förvisso bra för återhämtningen från det mesta från vintertristess till flunsor, lindriga eller grava. Men Corona har nu bara lite bättre och fräschare recept än Sol. De minderåriga kan för sin del också bekanta sig med förfädernas gamla sällskapsspel, så får generationsupplevelsen en dimension till.
