Data har kallats den nya oljan – eller borde data rentav jämföras med plutonium?
Sedan 1850-talet har oljan varit den mest värdefulla resursen i världen. Oljan fick snabbt en central roll för all samhällelig utveckling. Utan olja och dess tusentals biprodukter skulle samhället inte fungera, de ekonomiska framstegen upphöra och den ekonomiska tillväxten påverkas negativt. Oljebolagen och deras produkter har på många sätt även styrt utformningen och utvecklingen av samhället. Bilar och vägar är kanske de främsta exemplen.
Teknologiska framsteg håller nu på att förändra detta tidigare så stabila mönster, vilket bland annat innebär att oljans centrala roll förändras och försvagas. Data är den nya formen av energi som driver innovation och förändring av världen, och det sker i en hastighet som vi aldrig tidigare upplevt. Den som samlar in och använder data för att generera mervärde och innovation blir vinnare, nu och i framtiden.
Enorm kraft. För femton år sedan hörde vi första gången uttrycket ”data är den nya oljan”. Bakom insikten stod den brittiska matematikern Clive Humby (som förresten även är hjärnan bakom de hatade och älskade lojalitetsprogrammen för företag). Med den metaforen påvisar Humby att data, precis som olja, är en värdelös resurs såvida den inte renats och raffinerats för att bli användbar.
Det finns en helt sanslös mängd data, men värde skapas först när informationen har analyserats och förädlats till en användbar form. Den mänskliga hjärnan är fantastisk, men har sina begränsningar. Med AI och nyutvecklade algoritmer kan man nu analysera och använda data på en helt annan nivå. Tillväxten i samhället blir mer och mer beroende av förädlade data. Hanteringen av information som härrör från vad vi kallar big data håller på att bli viktigaste ”grundämnet” och resursen i vår tid. Data tar över som världens mest värdefulla tillgång. Det gäller inte enbart inom samhället utan även inom utrikespolitiken och i allt växande grad även säkerhetspolitiken.
Om den här utvecklingen myntade RIM:s (Blackberry) förra vd Jim Balsillie i ett vittnesmål 2018 uttrycket att data kanske inte alls är den nya oljan, utan bör jämföras mer med plutonium. En materia med otrolig kapacitet, precis som kärnkraft, och som är enormt farlig när den sprids, svår att städa upp efter olyckor och med allvarliga konsekvenser för hela världen när den används felaktigt. Därför blir regleringen av användningen av data, inklusive de mest dominerande företagen i den sfären, den kanske viktigaste allmänpolitiska frågan för detta decennium. Frågan är tvärvetenskaplig, med ekonomiska (även via beskattning), sociala och säkerhetsmässiga dimensioner.
Vem har ansvar och för vad? Till skillnad från olja rör sig data snabbt och obehindrat över hela världen på nolltid. Vi kan inte se data såsom man ser en vara eller ens en tjänst. Denna digitala omvälvning kan inte förslutas hermetiskt inom nationella gränser och våra nuvarande inhemska och globala institutioner, regler och regelverk är inte utformade för att hantera dessa framväxande utmaningar.
Effektiv och framgångsrik datahantering och reglering kräver både nationella politiska ramar och internationell samordning. Den enorma mängden data (ofta mycket personlig information) och dataanvändningen innebär en helt ny utmaning för både de individuella länderna och världssamfundet – hur ska användningen av data hanteras och regleras på ett för alla acceptabelt sätt? Vad får teknologiföretagen göra med all den insikt de får fram från omvandlingen av våra data? Har individen gett upp rätten till sin personliga information för att man använder internet?
Blir svaret ett annat om man tar i beaktande samkörning av datafiler så att, till exempel en individs tankar och handlingsmönster kan förutses och till och med påverkas? Vem har ansvar och för vad?
En annan aspekt är hur (och varför) teknologiföretagen sprider information. I vår traditionella Montesquieu-baserade maktdelningslära har vi en trefördelning av makt – en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt. Sedermera kom den fjärde granskande statsmakten – den fria pressen i en demokratisk rättsstat, det vill säga medier i traditionell mening (tidningar, radio och tv). Men vad har hänt med den fjärde statsmakten? De traditionella tryckta och etersända mediernas samhälleliga betydelse har minskat avsevärt. Nu för tiden domineras medieflödet av olika internetpublikationer eller snarare plattformsföretag. Deras kanaler och appar är i dag överlägsna när det gäller snabbhet, distribution och påverkan. Det betyder i praktiken att nya distributionskanaler (även alternativa och tvivelaktiga sådana) har en allt större (och ibland till synes ostoppbar) inverkan på den allmänna opinionen, det parlamentariska beslutsfattandet och allmänhetens uppfattning om hur regeringen och förvaltningen gör sitt arbete.
Makt utan ansvar. Den traditionella fjärde statsmakten lyder naturligtvis under lagar och regler. Det finns ett ansvar, behöriga myndigheter och organisationer reglerar och kan ge anmärkningar. Medieflödet på internet är till stor del oreglerat. Det passar helt enkelt inte in i exis terande ramar och förordningar.
Med dagens utveckling har vi en situation där sociala medier som sprids via ett tiotal teknologiföretags plattformar intar den fjärde statsmaktens plats, men utan ansvar. Det utspelas nu en hård kamp om den fjärde statsmaktens definition och framtid.
Dessa teknologiföretag har snabbt blivit så inflytelserika och tongivande att effekterna av deras beslut till stor del kan avgöra och definiera i vilken typ av värld vi lever i framtiden. Allt från hur global uppvärmning, mänskliga rättigheter och demokrati uppfattas och hanteras, till vad som händer på individnivå kan påverkas, och till stor del styras av teknologiföretagens medieflöde – allt utan insyn eller översyn. ”Fake news” och icke-källkontrollerade alternativa sanningar framställs som trovärdiga och sprids utan kontroll. Vi har redan sett skrämmande exempel där Youtube-klipp ersätter vetenskaplig forskning i argumentationen.
Om denna trend inte bryts och teknologiföretagen inte regleras finns risk för att bristen på ansvar i deras verksamhet i allt högre grad kommer att rubba samhällets grundstenar. Utan ett klart regelverk och ansvarspåföljder kan den här utvecklingen utgöra ett betydande hot mot de värderingar som upprätthåller vår liberala demokrati. Vi måste förstå att sociala mediers toxicitet inte är ett programfel – det är en avsiktligt inbyggd och dominerande funktion. Teknologiföretagens datahantering och medieflöde är här för att stanna och har enorm potential, men vi måste se till att de negativa aspekterna minimeras och individens rättigheter respekteras. Data kan verkligen vara plutonium.
Stefan Lindström text
Skribenten är chef för Finlands generalkonsulat i Los Angeles och medverkar regelbundet i Affärsmagasinet Forum.
