Högutbildade experter är efterfrågade på framtidens arbetsmarknad. Också okvalificerad arbetskraft behövs. Men uppgifter som kräver medelmåttligt kunnande kan lika gärna skötas av en maskin.
Med arbetslösheten envist hög, vidgande inkomstklyftor och med fackföreningar som attackeras av företagare och konservativa politiker blir tonen i den ekonomiska debatten ibland lätt pessimistisk. Men det finns också ekonomer i USA som spår ljusare tider när väl den svåra omställningen har genomlidits.
I boken Race Against the Machine hävdar Eric Brynjolfsson och Andrew McAfee att vi just är mitt i en genomripande digital omställningsprocess. De är båda professorer vid Massachusetts Institute of Technologys Sloan School of Management.
”Teknologiska framsteg – framför allt utvecklingen av datorers hårdvara och mjukvara liksom nätverk – har gått så snabbt att många samtida organisationer, institutioner, politiska lösningar och tänkesätt inte hänger med”, skriver de. Boken har inte tryckts, den existerar som sig bör bara i digitalt format.
De har funnit att konkurrensen ökat väsentligt sedan mitten av 1990-talet, just när internet och nya datorprogram togs i användning. De fann också att konkurrensen ökat mest påtagligt i branscher som investerat rejält i IT.
Rika gynnas
Brynjolfsson och McAfee konstaterar likt de flesta ekonomer att tekniska framsteg nu, liksom tidigare, är positiva för den ekonomiska tillväxten. Men de konstaterar också att 100 procent av det mervärde ny teknik har skapat mellan 1983 och 2009 gått till den rikaste 20-procenten av hushållen.
Jason R. Abel och Richard Deitz vid New Yorks Federal Reserve Bank fann att mellan 1980 och 2009 föll antalet arbetstillfällen som kräver medelmåttigt kunnande med två tredjedelar. Såväl andelen jobb som kräver hög utbildning, som andelen okvalificerad arbetskraft har ökat.
Det är alltså medelklassen som kommit i kläm. Och värre blir det. McAfee hävdar att till skillnad från tidigare tekniska revolutioner har maskinerna nu för första gången lyckas slå människor i vad som tidigare varit unikt mänskliga färdigheter. I recensioner av boken nämns IBM-datorn Watson, som slagit de bästa i TV-frågesporten Jeopardy, Apples nya SIRI-program för Iphone, och Googles framgång att låta en dator köra en bil.
McAfee menar att jurister som tidigare anställts i mängd för att gå igenom gamla rättsfall och finna prejudicerande fall nu ersätts av intelligenta sökprogram, Google-experimentet utgör ett framtida hot mot taxichaufförer och knappast någon behöver längre en sekreterare. Högutbildade specialister går förmodligen ännu säkra, och lågutbildad hjälp i restauranger, trädgårdsarbetare och frisörer kan ännu inte ersättas av teknik.
Anpassning behövs
W. Brian Arthur, forskare vid Intelligent Systems Lab vid Palo Alto Research Center skrev nyligen i en essä att vi nu genomgår den mest omgripande förändringen sedan den industriella revolutionen.
Brynjolfsson hävdar att enda vägen ut är bättre utbildning, anpassad för den nya tiden, och för ekonomins behov. Han och McAfee hör om entreprenörer som vill starta nya fabriker i USA.
Men dagens industrier behöver inte tiotusentals okvalificerade arbetare. De behöver något hundratal högt kvalificerade medarbetare. Och i dagsläget, menar författarna, kan arbetsgivare bara inte finna den arbetskraften. Situationen kommer att lösas först när utbildning och omskolningsprogram hunnit i kapp.
Flera ekonomer har också lyft fram John Maynard Keynes, som stod för tankarna bakom de stimulansprogram som lyfte USA ur den Stora Depressionen. Redan 1929 myntade han begreppet ”teknologisk arbetslöshet”. Men han skrev också en essä om de ekonomiska möjligheter som väntar våra barnbarn. Förbättrad produktivitet, bättre transportsystem, investeringar i ny utrustning och teknik skulle öka industrivärldens per capita-inkomst fyra till åtta gånger under de kommande hundra åren.
Lee Ohanian, ekonom vid University of California, Los Angeles, hävdar att den profetian hittills visat sig skrämmande träffsäker. Men han konstaterar också i sin forskning att tillväxten under 1930-talets New Deal berodde på höjd produktivitet snarare än fler arbetstillfällen. Stimulansprogram då, liksom nu, riktade sig i första hand mot att öka antalet arbetstillfällen.
Leif Bergström, text
