Schacki drabbas av den postnyåriga ruelsen och försöker dämpa dåligt samvete med spritfri januari, lovar att sluta röka, förnyar sina gymkort och greppar efter varje halmstrå som får en att känna sig som en bättre människa. Eder ende vän gick och antog en så kallad veganutmaning som gick ut på att spola fläsk och fisk i en månad. Nå, för en så där i övrigt tämligen sporadisk karnivor var det egentligen ingen jobbig bit. Förutom fisken som vi vägrade vägra.
En vegetarisk diet är det ju mestadels ordning och reda med. Kruxet är nästan bara proteinet som den förbjudna biffen förser en med. Baljväxter, bönor, linser, nötter, ärter… är fina proteinkällor till den grad, att det finns kroppsbyggare, kraftkarlar och andra atleter som idrottar framgångsrikt utan en endaste skiva salami. Bland annat sådant fick jag veta då jag inspirerad av veganutmaningen började rota i nätets flora av vegana sajter.
Största delen av vegankulturen och dess ökande anhängare är det ordning och reda med. Men vem är nu så intresserad av förnuftigt folk? Särskilt inte kåsören. Ju mer man bekantar sig med veganforumen, påträffar man allsköns såväl ekologiskt som -nomiskt mindre konsekventa funderingar av freaks som varierar mellan lätt vilseledda och veritabla folie… nä, kanske rabarberblasthattar.
Börjande med födan hittar man en del rätt ofördelaktigt tänkande, som förstås spirar ur det faktum, att det inte spirar så väldigt varierande vegetabilia ur vår karga mark. Massor av recept bygger på råvaror som växer där pepparn växer; avokado, nötter, sesamfrön, exotiska bönsorter och den mycket omtyckta sojan. Inte så lokalmat, precis. Groddglufsarna störs tydligen inte nämnvärt av krubbets kolfotspår som flygfrakten från Sydamerika ökar avsevärt. Man förstår ju dem å andra sidan; att leva på kålrötter och rovor vintern lång gör nog den muntraste hippie sur i magen.
Till en vegan livsstil hör annat än mat. Kläder, hushållsföremål, inredningsartiklar och andra konsumtionsvaror följer strikta regler om man ska vara ortodox. De mest militanta vägrar läderskor och ylletröjor, gjorda av ihjälslagna eller regelbundet klippta får som de är. Att en välgjord och välskött läderdoja håller en mansålder, är ett ekologiskt argument många tar med en klackspark. Fuskläder och fleece – den petrokemiska industrins produkter – är kosher, strunt i att hållbarheten är bråkdelen av äkta vara. Samt att då man bykar PVC-kläder, hamnar det bamse med mikroplaster i kloaken och miljön. Men den sanne hippien bykar väl inte.
Attityden till ull är både befängd och bisarr. Motargumentet mot ylle är, att lamm får behålla sin egen ull. Hm… här har det visst skolkats från biologin, ty redan i gråbrödernas ambulerande folkskola lärde vi oss hur det går med får som inte klipps; efter dålig hygien, infektioner och parasiter går de en plågsam död till mötes. Inte vidare djurvänligt tänkt, tjö?
Boskapsindustrianläggningar ställer sig väl även den mest vinstmaximeringsfixerade roffare avogt till, illa som kreaturen bevisligen mår där. Men de mestadels urbana veggisarna godkänner inte heller småbruk och eko-gårdar där små hjordar kossor och lamm samt hönsflockar lever så fritt och naturligt som möjligt, skötande kulturlandskapet i den mån de vill syssla. Boskapsnäringen är således totalt förkastlig och irrelevant för gröngölingarna som tydligen helst skulle se en värld utan hushållsdjur.
Husdjur håller man förvisso också i den rödgröna vegebubblan. Katten är ett rovdjur som om den får leva ett anständigt kattliv jagar sork och mus, däremellan käkande mestadels animalt baserad burkmat. Vill hippien avvänja katten från jakt, torde den som ett intelligent djur byta hem. Dessutom vore det om något djurplågeri.
