Tio år efter 2008 års globala finanskris försäkrar beslutsfattare oss om att systemet är mycket säkrare i dag. Jättebankerna i centrum av härdsmältan har trappat ner sina riskabla satsningar, och investerare, konsumenter och centralbanker är fortfarande på helspänn. Tillsynsmyndigheter har jobbat hårt för att säkerställa större öppenhet och ansvarstagande inom banksektorn. Men är vi verkligen trygga?
Normalt skulle svaret lyda ”ja”. Den sortens helskaliga, systemiska och globala finansiella kris som utbröt för tio år sedan var ingen typisk recession. Systemkriser utbryter mycket mer sällan, vilket återspeglar två realiteter: beslutsfattare svarar med reformer för att förhindra en upprepning, och det tar ofta länge för investerare, konsumenter och politiker att glömma.
Tyvärr lever vi inte i normala tider. Krishantering kan inte köras på autopilot, och tryggheten i det finansiella systemet beror på kompetensen hos personerna som hanterar det. Den goda nyheten är att viktiga centralbanker fortfarande, i stort sett, har utmärkt personal och ledarskap. Den dåliga nyheten är att krishantering omfattar hela regeringen, inte bara den monetära myndigheten. Och på den punkten finns det gott om utrymme för tvivel.
Inget recept för krishantering. Ifall nästa kris är den sista lik, så kan en politiker helt enkelt följa spelreglerna som skapades 2008. Men tänk om nästa kris är helt annorlunda, och utlöses av en allvarlig cyberattack eller av en oväntat snabb höjning av de globala realräntorna som sätter de bräckliga marknaderna för högriskabel skuld i gungning? Kan någon ärligt säga att Trump-administrationen har nödvändig kunskap och erfarenhet för att hantera en stor kollaps? Det är svårt att avgöra, för den enda verkliga krisen som USA:s har upplevt hittills under Trump regi – är just Trumps regi.
USA:s centralbankschef Jerome Powell och hans team är förstklassiga, men vem kommer att vara de andra ’vuxna i rummet’ dagen då en externt genererad finansiell kris hotar? Fed kan göra allt själv, centralbanken behöver både politiskt och ekonomiskt stöd från resten av regeringen. Fed har nu mindre handlingsutrymme än 2008, eftersom de finansiella Dodd-Frank-reformerna från 2010 begränsade centralbankens förmåga att erbjuda räddningspaket till privata institutioner vid hot om systemkollaps. Förmår en kongress som befinner sig i dödläge att leverera? Eller kanske Steven Mnuchin, som producerade Hollywoodfilmer innan han blev USA:s finansminister, kan använda sig av sina erfarenheter som skådespelare i filmen ”Rules don’t apply” från 2016?
Illa ställt i Europa. Europa tampas med likartade, eller värre problem. Populism matar djup misstro och splittring, och den finansiella motståndskraften är högst antagligen mycket svagare än för tio år sedan. Se på Storbritannien, det andra stora globala finanscentrumet, där den politiska eliten har fört landet till kanten av avgrunden med brexit. Går det att förvänta en kompetent hantering av en ekonomisk kris som kräver tuffa politiska beslut och smidigt tänkande? Förenade kungariket har mycket bra personal i både finansministeriet och centralbanken, men det finns gränser för vad även de klokaste experterna kan åstadkomma ifall politikerna inte bjuder på förstärkning.
Samtidigt gör den djupa splittringen över ansvarsfördelning i euroområdet det svårt att driva en övertygande politik för att hantera prövningar. En betydande höjning av de globala realräntorna kan orsaka kaos i euroområdets balkaniserade skuldmarknader.
Krisen kan hägra närmare än vi tror. Men dröjer det inte 20–40 tills nästa stora finanskris, med tid för förberedelser? Förhoppningsvis, men långt ifrån säkert. Samtidigt har sannolikt stora källor till risk migrerat till den mindre reglerade skuggekonomin, där den snabbt kan blåsa upp, vilket vi dyrköpt fick inse 2008. Det globala finansiella systemet fortsätter att expandera, och den globala skulden uppgår till 200 biljoner dollar. Bankernas har högre buffertar med likvida tillgångar – men tyvärr visar det sig att vad som utgör likvida tillgångar i normala tider ofta blir mycket illikvida vid krisläge.
Beslutsfattare har rätt i att säga att systemet har förbättrats sedan 2008. Men reformer som skett styckevis är otillräckliga, det mest nödvändiga vore att kräva att bankerna uppbär en större del av sin finansiering genom aktieemission (eller genom att återinvestera utdelningar) – detta har argumenterats av ekonomer som Anat Admati från Stanford och Martin Hellwig från Max Planck Institute (The Bankers’ New Clothes What’s Wrong with Banking and What to Do about It, 2014). Tyvärr innebär ett oerhört växande finanssystem, i kombination med en alltmer giftig politisk miljö, att nästa stora finanskris kan slå till tidigare än du tror.
Copyright: Project Syndicate, 2019.
www.project-syndicate.org
