Medan världen våndas över den grekiska tragedin och förfasas över bristen på moral och ledarskap har Estland lyckats med den politik som Grekland borde genomföra. Hur kommer det sig att Estland klarade det medan Grekland verkar misslyckas? Jag begav mig till Tallinn för att söka svaret.
Estland har gått igenom en obegripligt djup svacka. BNP föll med hela 20 procent 2008–2009 och arbetslösheten steg från cirka 5 procent till 19. Samtidigt kollapsade huspriserna. Det kändes hopplöst och nationalekonomer var ganska eniga om att centralbanken inte kommer att kunna försvara den fasta växelkursen som krävdes för eurointrädet 2011. De hade fel.
Estland lyckades undvika en valutadevalvering – sådana som Sverige genom historien gjort alltför många av – genom en så kallad intern devalvering. Med kraftigt sänkta löner och offentliga utgifter – en traditionell svångremspolitik – sparade de sig ur krisen.
Att det var en smärtsam process råder det inget tvivel om, men trots de enorma uppoffringarna och den tuffa politiken blev regeringen till och med omvald. En viktig lärdom för länder som tvingas genomföra omfattande besparingar är att säkra den folkliga uppbackningen. Estland hade det som Grekland saknar.
I det vackra presidentpalatset i Tallinn träffar jag president Toomas Hendrik Ilves som talar mycket om erfarenheterna av ockupation, deportation och den ekonomiska krisen 1991. Dessa erfarenheter var avgörande och gjorde att den – för alla andra – dramatiska nedgången i ekonomisk aktivitet inte betraktades som fullt lika besvärlig. I ljuset av tidigare svåra tider tenderar krisen 2008–2009 att framstå som mindre mörk. Dessutom är Estland en del av den Nordeuropeiska traditionen där skattemoralen sitter i ryggmärgen. Även här skiljer sig Estland från Grekland.
Framtidsutsikterna ser ljusa ut för Estland. I sin senaste rapport berömmer IMF den estniska ekonomin och kallar den för pulserande. Finanspolitiken anses ansvarsfull. Med en statsskuld på 8 procent av BNP, små privata skulder och numera en hög exportandel av BNP är det svårt att inte imponeras. Dessutom har Estland fortfarande en betydande konkurrensfördel med låga löner. En snittlön i Estland är mindre än en tredjedel av en finländsk och skattetrycket är gynnsamt. För finländska företagare finns det därför anledning att fundera mer på flytt av produktion till Estland, inte minst som ett närliggande alternativ till Asien.
Här skiljer sig Estland åter från Grekland. Till skillnad från Grekland har Estland något att bygga på. Estland har både kostnadsfördelen och ett näringsliv med fina förutsättningar. Antalet nya företag imponerar, inte minst inom IT, och entreprenörsandan är det inget fel på.
För världen borde Estland bli det stora makroekonomiska exemplet på hur en kris kan bekämpas. Visserligen verkar landets erfarenhet av tidigare svårigheter ha gjort det något lättare att interndevalvera, men ibland kan det – hör och häpna – fungera att spara sig ur svårigheter. Och det är minsann ingen dålig lärdom.
Henrik Mitelman, chefstrateg SEB (2000–2011) och numera oberoende analytiker/föredragshållare och krönikör i Forum och Dagens Industri. Henrik skriver ofta på www.twitter.com/mitelman.
