Historia är lika med identitet, och myter går att översätta i pengar. Åtminstone då det gäller boende.
”Här är det trendigast att bo”, rubricerar Dagens Nyheter en undersökning om var Stockholmarna helst vill bo. Södermalm, är det rungande svaret. Gamla Stan och City har hamnat på ute-listan.
Hela 51 procent anser att Södermalm är trendigast. Tvåa var Vasastan (8) följd av Östermalm och Kungsholmen (vardera 6 procent). Samhällsanalytikern Paulo Alarcón fastslår: ”storstadsbor vill hellre bo i en stadsdel med tydlig identitet än på en plats som inte säger någonting alls”.
Den logiken gäller universellt. Därför fortsätter tidigare arbetar-, industri- och hamnstadsdelar att rustas upp till trendiga nya bostadskvarter. Den socioekonomiska omvandling – och ofta utträngning – som följer kallas gentrifiering, medelklassifiering. Traditionellt sker det i innerstadens arbetarstadsdelar, men även allt oftare i potentiellt attraktiva delar av ytterstaden. Stads- och metropolnära landsbygd är föremål för rural gentrifiering, mekanismerna är likartade.
De som skapade bilden av det unga, hippa Södermalm har inte längre råd att bo kvar och ersätts ofta av välbeställda inflyttare i medelåldern. DN förutspår att följande trendiga innerstadsdel i Stockholm ligger söder om Söder, det är dit det unga hipsterfolket flyttar.
I Helsingfors är Rödbergen och Berghäll paradexempel på stadsdelar som gentrifieras. Enbart filmen Rööperi höjde sannolikt priset på varje såld lägenhet i Rödbergen med minst 10 000 euro.
Rööperi kittlade biopubliken och allmänheten med stadsdelens ruffiga förflutna och starka identitet. Det gav Rödbergen en nervkittlande och cool image, vilket lockar urbana hipsters. Men det som påverkade bostadsprisen mest var att stark identitet och nervkittlande image kunde kopplas ihop med medelklassens starka trygghetskrav, och utmärkt läge.
En tid därefter noterade jag en tidningsartikel som nämnde att två lägenheter i Rödbergen toppade listan över de högsta inhandlade kvadratmeterpriserna i Helsingforsregionen det året. Många bostadsförsäljningar drog, medvetet eller inte, nytta av de historiska myternas Rööperi.
Berghäll synliggjordes häromåret i Pussikaljaelokuva (Påsakaljafilmen på svenska), utan att det gav stadsdelen något särskilt lyft. Dels var storyn alltför svag, dels placerad i nutid. Pussikaljaelokuvas värde är snarare kulturhistoriskt. Dock inte förrän cirka 20 år in i framtiden, eftersom filmen fokuserar på de fysiska delar av Berghäll som antas försvinna eller kraftigt förändras i ett (potentiellt) genom-gentrifierat Berghäll. Gentrifieringen av Berghäll belystes även i ett stort uppslaget reportage i Helsingin Sanomats månadsbilaga, vilket stärkte bilden av en uppgraderad stadsdel – vilket höjer bostadspriserna.
En stadsdels image handlar mycket om myter. Tidigare var verkligheten bättre än arbetarstadsdelarnas solkade rykte lät förstå, medan uppgradering till medelklasstadsdelar lätt medför att ryktet blir bättre än verkligheten hinner med.
Och hipsterfolket i Berghäll flyttar sannolikt vidare: till Sörnäs, Alphyddan, Vallgård, Böle eller längre ut, om och när Berghäll blir för dyrt. En del av dem flyttade i sin tur till Berghäll när prisnivån i stadsdelar som Kronohagen och Tölö blev för hög, eller innerstadsdelarna började kännas för tillrättalagda.
Södermalm i Stockholm är förresten inte längre synonymt med arbetarpartier eller alternativrörelser. Det största ”Söderpartiet” är numera moderaterna.
Även på den stads- och metropolnära landsbygden pågår en omvandling. Byn Sundom i Vasa, till exempel, förändras socioekonomiskt i takt med att akademiker och energiklustrets höginkomsttagare flyttar in. Den svenskspråkiga byn upplever även språklig omvandling, då två av tre inflyttare i dag är finskspråkiga.
Den svenska klusterexperten Charlie Karlsson ser 15 minuters pendlingsavstånd som försumbart, men 45 minuters pendlingsavstånd som en praktisk gräns. Attraktiv, pendlingsnära landsbygd bör således placeras innanför 45-minutersradien. Krasst sagt: avstånd i kilometer betyder ingenting, avstånd i tid och bekväma förbindelser allt.
För tillväxtstädernas innerstadsdelar är attraktionskraft enklare, ”location, location, location”, som säljaruttrycket lyder.
Mest attraktiva är platser som förenar egen historia och identitet med god image, trygghet, fritidsmöjligheter och (relativ) närhet till yrkeslivets mötesplatser.
Det är dessa platser som fastighetsspekulanterna och bostadsköparna söker, och gärna identifierar strax innan uppgraderingen inleds.
