I Paris 1995 upplevde jag Fidel Castro på Unescos högkvarter i Paris. Diktatorn mottogs som en världscelebritet. Vi var förvånade över att han dök upp i prydlig kostym istället för den sedvanliga fältmässiga dräkten.
Resultat från detta korta besök i humanismens högborg syntes inte. För en handfull år sedan dansade jag på Club Habana där sockerbaronerna hade festat före Castros revolution 1959. Vi dansade också i nästan alla de slumkvarter i centrala Havanna nära hotellet, musiken strömmade ut och var allas glädjeämne, en tröst i eländet.
I flera av de mest centrala fastigheterna kunde vi från gatan se himlen rakt igenom stora hål i husen via inrasade tak, inte på grund av krig utan istället total brist på underhåll.
Ett av Latinamerikas rikaste länder har genom ett drygt halvsekel av ekonomisk misskötsel slammat igen. Visst har den missriktade amerikanska bojkotten bidragit kraftigt, men Kuba har kunnat handla med närliggande länder. Visst har Kubas störste biståndsgivare, den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen, rasat ihop av sig självt och hamnat i fortsatt omfattande nöd.
Men det är huvudsakligen genom bröderna Castros förtryck av den egna befolkningen (som visserligen marginellt lättat något de senaste åren) och vanvettiga ekonomiska politik som landet tillhör de fattigaste på kontinenten.
Det var avslöjande att efter Castros död i radions extrasändning igår höra socialdemokratiske politikern Pierre Schori, biståndsminister under 1990-talet, dessförinnan Olof Palmes medföljande till Kuba då de båda omfamnade Fidel Castro.
Schori talade gång på gång om USA:s fel, och nu skulle Donald Trump fortsätta på den vägen.
Men Erik Jennische på Civil Rights Defenders, en organisation som är oomstridd ledande förkämpe för mänskliga rättigheter och demokrati, avslöjade Schoris ensidiga beskrivning.
Problemen beror i hög grad på att Castro utövat förtryck mot det kubanska folket, fick han upprepa om och om igen när Schori försvarade sina kommunistiska vänner.
Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström utnämnde Schori till en av sju hedersambassadör som skulle övertala främst olika u-länder att rösta för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd.
Schori åkte till vännerna på Kuba, visade en film om Olof Palmes tal om solidaritet. Sverige hade väl i vilket fall som helst kunnat få rösten för årtionden av överseende med Castros.
Uppriktig dialog med diktaturer nyttar mer än bojkotter, men att uppträda som en av regimens bättre vänner har uppenbarligen Schori tagit som en huvuduppgift.
För övrigt valdes både Saudiarabien och Kuba i höstas in i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det blir intressant att höra hur uppriktiga dialoger går till där. Det kan väl Sverige lyfta fram när vi nu tar plats i FN:s säkerhetsråd.
