Riktiga bokmalar är 2 millimeter långa insekter som gillar lim i papper och bokryggar. De påträffas i boksamlingar och arkiv, högst sällan på läsplattor.
Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden via bokklenoder samt impulsköp.
Bokens framtid är rimligen digital. Personligen gillar jag analoga böcker; jag äger ingen läsplatta. Kalla mig konservativ, men jag tycker om papper, känslan av att vända sidor, tidsenliga typsnitt, ett bokmärke som visar hur långt jag nått i boken. Jag tycker om friheten som ges av att en bok är billig, oömtålig, och enkelt kan lånas ut. Många böcker är dekorativa i bokhyllan.
Men böckerna väger och tar plats. Mellan jul och nyår ska jag resa till Azorerna, och den till vikten lättare reseguiden väger 50 procent mer än den vanligaste läsplattan i Tyskland, Tolino (174–190 g). Jämförelse: min kajPhone5 väger 143 g.
Adelskap förpliktigar. Under resan skulle jag gärna läsa Nobleza obliga av Donna Leon (193 g), plus spansk fickordbok (129 g). Och så Topelius’ Fältskärns berättelser (623 g), som jag lånat av min syster samt Henrik Ramsays Sommar och segel (803 g, Holger Schildts förlag 1946, gåva av min moster). Med de tyska Azoren-reseguiderna av Polyglott (271 g) och Dumont (435 g) är vi nu uppe i 2,5 kg, eller hela 14 läsplattor. Det är ju inte klokt.
Före jag sätter mig i flygplanssätet måste jag bestämma mig vilken bok jag vill läsa, för allihop får inte plats i famnen. Knappast blir det Ramsays fina men ohanterliga segelbok, som ensam väger nästan fem läsplattor.
Vore jag en vän av anglosaxisk monokultur skulle jag säkert redan nu vara såld på läsplattan. Men de enda böckerna jag kanske kan få på läsplattan är reseguiderna. Nobleza obliga kanske också, men föga på spanska, och på tyska har jag redan läst den.
Vad väger en byte? Nå, temat är ju bokens framtid. Jag har låtit digitalisera mina diapositiv och negativ redan 2005; varför inte digitalisera Ramsay och Topelius? Ramsay är 354 sidor, under 2 000 tecken per sida, totalt 700 KB. Ett hundratal svartvita bilder om knappa 100 KB stycket. Vackert typsnitt, under 100 KB. Totalt under 1 MB utan bilder, 10 MB med. Proppar man sådana böcker i 32 GB (minnesmängden i Tolino), ryms det över tre miljoner. Okej, reseguiderna har rikligt med bilder och komplex layout. De kan väga upp till 300 MB styck i perfekt upplösning, men ändå rymmer läsplattan hundratusen av dem. Utrymmet är alltså inte problemet. Visst slukar jag böcker, men hundratusen, nej, det är i överkant.
Problemet är juridiskt, och stavas DRM. Digital Restrictions Management. Upphovsrätten gick förstås ut i år för Ramsay (70 år), lite tidigare för Topelius del. Att schabbla med handhavande av rättigheter för Donna Leon över konstgjorda språkgränshinder vill jag inte ens fantisera om. Inte heller litar jag på att jag utan onödig tidsspillan kan överföra mina rättigheter till reseguiderna mellan datorn och två läsplattor (tänk om jag tappar den ena i Atlanten?).
Desynkroniserat. Problemet är också en aning tekniskt. Läsplattorna är laddade i evighet (knappast skulle jag behöva ladda den en enda gång under veckan), och ytan är mer läslig än på telefoner och datorskärmar, även i solljus. Det tekniska problemet jag åsyftar gäller användbarheten. Hur ska man enkelt köpa e-böcker, i olika bokhandlar, i olika länder, på olika språk? Hur synkar man dem med datorn, med reservläsplattan?
Och hur får man potentialen utnyttjad? Då jag en gång har boken i digital form, kommer jag att vilja kunna göra enkla marginalanteckningar, som jag sedan kan exportera till PDF. Jag vill gruppera böckerna i ”spellistor”. Jag vill ordna och gruppera dem i bokhyllor, i ett format som jag själv kan kontrollera och exportera till nästa läsplatta, av annat fabrikat. Jag vill gärna ha en ”kördagbok”, veta vilken bok jag läst när.
Pipa snus. Självförfattade böcker, i PDF-form eller annan öppen form, vill jag också kunna ha på läsplattan. Berndt Karsten (Forum-läsare, managementkonsult, investerare) utgav nyss Recept eller koncept? Om strategisk ledning ur ett konsultperspektiv (238 s, 7 MB PDF), och den vill jag förstås också läsa. Förra årets bakgrundsmaterial i Carus och Footbalance vore bra referenser att alltid ha med, före, under och efter styrelsemötena. Egna Forum-kolumner, bloggar, vad jag allt råkat skriva – det kunde jag gärna ha på min läsplatta. Varför inte alla mina skickade mejl sedan internets begynnelse? Utan bilagor är det klart under 1 GB (Fältskärns berättelser är i textform under 1 MB och jag har inte författat tusen sådana i mitt liv), en pipa snus för läsplattan.
Men tillbaka till realiteterna: Bokscannern som bekvämt läser in Sommar och segel i njutbar form får jag vänta på. Och på läsplattor som på ett respektfullt sätt hanterar de digitala restriktionerna likaså. Framtiden är ännu inte här.
