Reglering av finansmarknaden är en nödvändighet, men frågan om hurudan reglering och hur mycket reglering är långt ifrån trivial. Nu har kostnaden av regleringen stigit så kraftigt att val av nationalitet och organisationsstruktur utgående från kostnadsnivå för reglering har blivit en strategisk fråga för större finanskoncerner (och därmed även för finansinspektionen).
Henrik Palmén är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken i Helsingfors.
Reglering är nödvändigt. Finanskriser kan bli dyra för samhället både i form av negativ inverkan på ekonomin samt till följd av kostnader av direkta statliga räddningsåtgärder. Framförallt förluster relaterade till traditionell bankverksamhet – in- och utlåning samt riskhantering – kan spridas mycket fort inom branschen. För att minska både sannolikheten för och förlusterna av kriser måste finansbolag hålla sig med tillräckliga buffertar i förhållande till sina risker. Därför regleras och övervakas andelen eget kapital (riskkapital) och likviditets-beredskapen mycket noggrant och strängt på bolagsnivå.
Före finanskrisen 2007–2009 var finansbolagens solvens ganska bra, men ändå gick det illa. Detta har lett till förändringar i regleringen. Kraven på minimikapital och likviditet har skärpts betydligt. Den största principiella förändringen handlar om mätning och hantering av systemrisk. Med det vill man försöka minska på ”smittorisken”, dels öka möjligheterna att undvika farliga riskkoncentrationer och dels stärka förmågan att isolera förluster innan de sprider sig.
Regleringens nya metoder är bland andra att öka kapital-kraven för systemkritiska finansbolag, systematisk uppföljning av riskkoncentrationer (transaktionsvolymer, lånetillväxt, belåningsgrad) och krav på att stora finansbolag ska ha trovärdiga planer för att hantera obeståndssituationer. Ett nytt inslag är även stresstester, som handlar om att mäta bolagens förlusttålighet för chocker och dåliga ekonomiska tider.
Den andra centrala orsaken till reglering, och som främst gäller för förmögenhetsförvaltning och försäkring, handlar främst om konsumentskydd. Tjänsterna är avgörande för hushållens ekonomi och har med tiden blivit alltmer komplexa för kunderna att förstå och bedöma. Konsumentskydd är därför nödvändigt. Trots att dessa delar av systemet på det stora hela varken orsakade eller på ett avgörande sätt drabbades av finanskrisen 2007–2009 har även regleringen och övervakningen ut-ökats kraftigt redan en längre tid.
Reglering kostar. Efter finanskrisen har politikerna tvingats reagera på folkets upprördhet – även de reaktioner som är mer känsloladdade än genomtänkta. Det har uppstått ett utbrett finansmarknadsförakt som såväl politiker som medier förtjust deltar i. I ett sådant läge finns det en klar risk för att man går till överdrift beträffande regleringen.
Kostnaderna uppstår på flera sätt. Då man ökar kapitalkravet och kravet på likviditet kommer finansbolagens verksamhetsvolymer att minska. Utlåningen till företagsamhet, konsumtion och boende minskar. Finansbolagen ökar sitt kapital främst via verksamhetens vinster, vilket innebär att de måste höja sina priser för att samla kapital. Bankerna måste fortsättningsvis även betala tillräckligt dividender för att försäkra tillgången till externt aktiekapital. Således blir lån och andra finansprodukter dyrare.
Under senare år har även de rena byråkratiska kostnaderna för regleringens kontroll och övervakning skenat iväg närapå okontrollerat. Detta innebär i praktiken att nästan inga nya finansbolag grundas, eftersom de fasta kostnaderna av all reglering kräver ganska stor skala. För de mindre aktörerna blir det aktuellt att ta fram konsolideringsberedskap. Vi har sett ganska många börsnoteringar av små bolag i sektorer som inte är kapitalintensiva (till exempel förmögenhetsförvaltning). Således minskar konkurrensen, vilket kan höja prisnivån.
Då kostnaderna för det officiella finanssystemet stiger ökar risken för alternativa skuggmarknader vars riskkoncentrationer ingen övervakar.
Dags att optimera. Det finns inget regelverk som är fullständigt vattentätt. Samtidigt betalas systemets alla kostnader i sista hand av hushållen. Finanssektorns tjänster kan ingen av oss leva utan. Det finns inga substitut och ett välsmort finanssystem hör till de viktigaste välfärdsskaparna och katalysatorerna för utjämning av förmögenhetsskillnader. Därför blir även regleringens kostnader, vid sidan om dess nytta, alltid en viktig samhällelig och politisk fråga. Det är dags att begrava stridsyxorna och börja samarbeta för en betydligt mer kostnadsoptimerande finansöversyn. Uppmaningen gäller såväl politiker som finansbolagens ledning och tillsynsmyndigheter.
