Det finns inga ursäkter och det finns inga mirakelmetoder. Vi behöver röra på oss för att vi ska må bra. Det räcker inte med motion, vi behöver också äta bra, sova tillräckligt och låta kroppen återhämta sig, säger personliga tränaren Anna Markelin.
Coachen Anna Markelin marknadsför inga snabba sätt att komma i sommarform.
”Att må bra är ett helt paket. Man måste ta till en långsiktig livsstilsförändring. Att komma i form är inget man gör inför sommaren, inför festen eller inför bröllopet.”
Markelin är produktutvecklaren som sadlade om och startade eget. I dag är hon personlig tränare och pushar privatpersoner att komma igång med träningen och hjälper företag att sköta om personalens välmående.
”Jag tycker att man i dag fokuserar alldeles för mycket på enbart träning. Välmående handlar om återhämtning, sömn, stressnivåer och väldigt mycket om kosten. Tillsammans med min blivande kollega håller vi på att bygga upp ett paket som riktar sig till företag, där vi fokuserar på det välfungerande men kanske lite ospännande konceptet att vi behöver äta bra och röra på oss, dagligen. Det här är svårt att paketera på ett sexigt sätt, för då blir det en diet eller en motionsform och det handlar inte om det.”
Stillasittandet kostar 3 miljarder. Fysisk inaktivitet är ett stort hälsoproblem i vårt samhälle. I april publicerade forsknings- och expertcentret UKK-institutet en rapport som visade att stillasittande och dålig kondition kostar det finska samhället minst 3 miljarder euro varje år, eventuellt upp till 7 miljarder. Då beaktas kostnader för social- och hälsovård, produktivitetskostnader för förlorad arbetsinsats, uteblivna inkomstskatter, utbetalat utkomstskydd och kostnader för marginalisering.
Det är alltså klart att finländare behöver röra mera på sig. Vad kan arbetsgivaren då göra för att uppmuntra till aktivitet?
”Det viktigaste för ett företag är att skapa förutsättningar för rörelse i vardagen. Miljön ska inbjuda till rörelse, ett kontor kan ha höga bord att stå vid, soffor att sitta i och en ribbstol på väggen att hänga i. De här sakerna behöver man inte uppfinna, det finns gungor, sadelstolar, bollar och ståcyklar att köpa in. Om företagen är smarta nog satsar de på förbättrad hälsa hos personalen, eftersom det är en inbesparing på sikt för företagets del.”
Många större företag är duktiga på att erbjuda gruppträning för de anställda.
”Men grupperna är oftast riktade till dem som redan rör på sig – de redan frälsta. Där tappar man hela den massiva mängden människor som tänker att de inte är tränande människor och aldrig skulle sätta sin fot i en sådan grupp. De här människorna behöver verkligen förändra sin inställning och sina vanor. Frågan är hur man når dem, för det gör man inte med Smartum-sedlar.”
Lag mot lathet. Anna Markelin tror att det på samhällelig nivå krävs en viss form av milt tvång för att få folk att röra på sig tillräckligt – eller incitament för att skapa rörelse.
”Inaktiviteten är ett folkhälsoproblem i dag, såväl dagisbarn som personer på ålderdomshem behöver röra på sig mera. Jag tror att det till en viss del krävs lagstiftning för att försvåra inaktivitet. Ingen skulle sluta röka om det fortfarande var tillåtet att röka överallt och jag tror detsamma gäller för att jobba in rörelse i de dagliga rutinerna. Man måste göra det svårt att välja den enkla vägen, men exakt hur man ska göra det återstår att se.”
Markelin lyfter fram Generation Pep som är ett svenskt initiativ, en icke vinstdrivande organisation som jobbar för barn och ungdomars hälsa. Kronprinsessparet är initiativtagare och Stephen Hawkings var en av talespersonerna. Prins Daniel besökte i maj Munksnäs i Helsingfors för att bekanta sig med en skolas initiativ för en rörligare skoldag.
”Jag hoppas vi får se effekterna av det här också i Finland. Jag tror att man behöver lyfta fram frågan på en väldigt bred nivå och jobba med icke-vinstdrivande organisationer, föreningar, arbetsplatser och olika varumärken för att få alla oavsett ålder att röra på sig mera”, säger Markelin.
I Finland har företaget Pekkaniska som hyr ut och säljer lyftkranar och skyliftar nått rubrikerna för att det gett lönepåslag åt anställda som slutar röka, cyklar till jobbet, deltar i idrottstävlingar eller löptränar tillsammans med kollegor.
”Det är ett spetsigt och annorlunda sätt att göra det på, men det slår tyvärr hårt mot dem som inte alls rör på sig. Löneförhöjningar för att man är aktiv kunde vara en framtid om man hittar ett sätt att inkludera alla, så att det inte blir så att de som redan rör på sig får en högre lön.”
Frågan kompliceras dessutom av att det ofta är personer med låga inkomster och låg utbildning som rör sig minst och äter sämst. Risken finns att möjligheten att motionera blir en klassfråga.
”Ett tag i Sverige var det väldigt överdrivet, om du var vd och inte gjorde en Ironman eller sprang ett par maraton så blev du utanför. Träningsmängden hos många tangerade den för elitmotionärer och träningen blev en statusmarkör, den som hade pengar att köpa hjälp hemma kunde ägna sig åt sitt eget välbefinnande. Men då handlar det inte om hälsa längre, drivkraften är här en helt annan.”
Heidi Furu text
Karl Vilhjálmsson foto
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!