Böcker om ledarskap tenderar att vara manualer i att lyckas, eller åtminstone försöker de hårt. Vi kunde till och med säga att ledarskapsforskningen, i alla fall i bredare termer, primärt är en bransch där man försöker sälja framgång.
I dessa dagar finns en smärre industri som producerar en oändlig ström av berättelser om hur man lyckas som ledare, hur andra lyckats som ledare, eller om hur lyckade människor leder.
Skildringarna dominerar en stor del av affärsmedia – och i allt högre grad alla medier. Och gott så, för uppenbarligen finns det en efterfrågan på denna typ av berättelser. Samtidigt är dessa givetvis väldigt förljugna – gravt förenklade amsagor för människor som letar efter trygghet.
Motgång. Själv anser jag att en av de centralaste insikterna beträffande ledarskap är att management, överallt och alltid, är minst en liten smula misslyckat. Ibland kan det vara något mera misslyckat, rätt ofta ganska misslyckat, men aldrig fullständigt och komplett lyckat.
Med detta sagt försöker jag på intet vis förringa de som utövar sagda ledarskap, tvärtom. Ledarskap är så svårt och så viktigt just precis för att det alltid är något av ett misslyckande. Detta eftersom varje ledarskapshandling av nödvändighet medför även negativa följder. Varje betydelsefull handling kommer att ändra något, rucka på något, utmana något. I och med detta kommer alltid någon att känna sig sårad, åsidosatt, utmanövrerad.
Varje meningsfull ledarskapshandling kommer således att ha oförutsedda konsekvenser, och många av dessa kommer åtminstone i någon mån att vara negativa. Faktum är att så gott som alla meningsfulla handlingar även har helt förutsedda negativa konsekvenser.
Fattar man i en organisation ett beslut som precis alla är nöjda med, både internt och externt, kan man faktiskt fråga sig om detta över huvud taget skall kallas för en ledarskapshandling – för vad krävs det av ett ledarskap för att fatta ett beslut som alla vill fatta?
Snällhet. Denna problematik kämpar väldigt många ledare med. De flesta människor är relativt snälla, och vill helst varken skada, såra eller få någon att känna sig illa till mods. Därför söker särskilt oerfarna ledare efter “magic bullets” eller mirakelmedicin – sätt att leda som lovar otvivelaktiga segrar och fullständiga framgångar. Ledarskapsböcker är särskilt skickliga på att presentera dylika, och serverar oss berättelser om hur stora ledare fattar beslut som alla i slutändan uppskattar och är förtjusta i. Med retoriska trick och elegant editerade narrativ målar man upp bilden av ledaren som upphöjd hjälte, och givetvis är dylika sagor uppmuntrande läsning.
Bryderi. Problemet uppstår när dessa “just-so stories” ställs i kontrast till den riktiga världen, i all sin vardaglighet och komplexitet.
Vi talar inom såväl strategi som policy om “wicked problems”, dilemman som är så snåriga och innehåller så många variabler att en enkel lösning är omöjlig.
Alla lösningar är per definition temporära och fungerar bara delvis, som steg på vägen, men förhoppningsvis i rätt riktning.
Vi löser inte ekonomiska kriser utan smärtsamma val, vi knyter inte upp geopolitiska låsningar utan att acceptera vissa kostnader och eftergifter. Intressant nog ser jag ledarskap allt mera som just hanterandet av wicked problems, om än ibland i mycket mindre skala.
Ofullständighet. En ledare som ser det som sin uppgift att hitta en lösning som tillfredställer alla och som inte kan felas blir väldigt snabbt uppgiven. Det finns nämligen alltid någon som tycker man gjort fel, för mycket, för lite, för snabbt eller för långsamt.
Ledarskapslitteraturen försöker i och för sig dölja detta, och ignorera det lilla missnöjet som ledarskap måste leva med, men det finns icke desto mindre där. Ledare som blir framgångsrika tenderar att kunna acceptera detta, och inse att det inte finns slutgiltiga sanningar eller perfekta lösningar.
Lite ditåt. Detta till trots saknar vi en teori om det ofullständiga och det ofullkomliga inom ledarskap, om hur ledarskap allt som oftast innebär att leva med beslut som är ungefär, lite ditåt, i alla fall något.
Vi saknar också en mera utbredd allmän diskussion om det post-heroiska ledarskapet (något som väckt rätt mycket akademisk uppmärksamhet). Att vara ledare är inte att vara fullkomlig, tvärtom. Att vara ledare är allt som oftast att misslyckas en smula, men att ändå ha styrkan att fortsätta. Att försöka, att testa, att agera där andra inte vill, och att inse att en halvdålig lösning är ofta bättre än ingen lösning alls.
