I januari besökte jag Västra Kapprovinsen i Sydafrika och gjorde ett uppehåll på vingården Boschendal, tidigare hem för Cecil Rhodes– kolonialtidens rika affärsman och politiker med aptit för diamanter och vinodling.
I Kapstaden, i Stellenbosch och många andra städer såg jag att integrationen mellan befolkningsgrupper av olika hudfärg långt ifrån har lyckats. I realvärlden har apartheid inte upphört: traditionerna utövas fortsatt, utan polisens tunga hand.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur
och klimatförändring.
Majoriteten ”vita” (afrikaans, boer) bor i välskötta områden med god infrastruktur, butiker, skolor och stränder. Husen är bevakade, många har elstängsel ovanpå höga murar som skyddar dem.
Majoriteten ”svarta” (jag använder lokala termer för de två huvudgrupperna medborgare) bor i tättbefolkade townships: slumområden eller gytter av små lådhus, med begränsad eller ingen infrastruktur, ’köpcentra’ med tvivelaktiga lågprisbutiker, nedsölade stränder samt begränsade skol- och jobbmöjligheter.
Snittdaglönen för en svart arbetare – exempelvis en zairier med doktorsgrad som utför trädgårdsarbete – är tre euro. Många afrikaans är bekymrade för landets och de svartas framtid, med all orsak.
Vägen mot undergång. Vid Oxforduniversitetet har studenterna startat en kampanj, ”Rhodes Must Fall”. The Guardian kommenterade i januari: ”Nyckelproblemet med Rhodes var inte hans sårande retorik, utan hans mördande handlingar. Rhodes var en man som inledde krig genom aggressioner: han gav fria tyglar åt en paramilitär poliskår som annekterade territorier, terroriserade medborgarna, dödade tusentals afrikaner… idag skulle han ställas inför rätta för krigsbrott.”
Boerna (10 procent av befolkningen) verkar strunta i att de bereder sin egen undergång genom att behandla de svarta (40 miljoner, eller 90 procent av befolkningen) respektlöst och neka dem jämlika möjligheter. Europa ställs inför samma fråga idag: vad kan vi vänta oss, om vi inte visar migranter tillbörlig respekt och erbjuder dem en hyfsad framtid?
Jag stöder immigration. Jag är ju själv invandrare, född i England och inflyttad till Finland i mitten av 1970-talet. Jag har fått god utbildning, arbetserfarenhet och ett djupt intresse för detta land, mitt hem i över 30 år.
Myter raseras. Immigration kan rätt hanterad, framdriva positiv förändring och utveckling. De flesta immigranter söker arbete, och återvänder senare till sitt hemland. Ester, polacker och en handfull andra nationaliteter kommer till Finland att jobba, men få planerar att stanna längre än några år. Tänk om, ifall du tror att stora skaror ester, ryssar, polacker, thailändare och filippinier ska komma hit och rädda vår skakiga ekonomi och vår åldrande befolkning. Det bästa vi kan hoppas på är bra folk för tre–fem år.
För att locka de immigranter vi är i skriande behov av, borde vi satsa på smart rekrytering inom privatföretag och den offentliga sektorn. Det är en björntjänst mot alla parter att uppmuntra fattiga och outbildade att flytta hit och hänvisa dem att tigga på gatorna. Folk som kämpar för tiggarnas rättigheter förlänger bara fattigdomen från en generation till nästa.
Desperata tider. En flykting är inte detsamma som en immigrant. Flyktingar flyr undan krig och terror, och behöver humanitär hjälp. De bör utredas grundligt, och rehabiliteras. Många flyktingar från Afghanistan, Irak, Syrien och Somalia har begränsad utbildning och saknar kunskaper som behövs på vår arbetsmarknad. De flesta kommer att resa hem när läget stabiliseras. Det är deras grundläggande rättighet och vår humanitära plikt att sysselsätta dem, och ge deras barn utbildning.
Vi bör dock minnas två ting: deras rötter är därhemma, och många vuxna flyktingar kommer aldrig att integreras hos oss eftersom de ställer sig tvekande till att bli kvar här. Vi behöver hitta alternativa långsiktiga lösningar, eftersom krig, vattenbrist, översvämningar och sociala tryck kommer att fortgå.
Kunde FN grunda nya ”Trygga Självständiga Kolonier”, frihandelsområden, via ett slags Marshallplan-finansiering? Länder med stora arealer som USA, Saudiarabien, Ryssland, Australien och Sydafrika, kunde leasa 40 000–100 000 kvadratkilometer obebyggda landområden till FN för 100 år.
Byggentreprenörer skulle erbjudas att bygga nya städer för upp till 5 miljoner flyktingar per stad. Företag kunde verka där och bedriva frihandel i 100 år. Marshallplanen fungerade fint efter andra världskriget i Europa och Asien. Ett liknande experiment är värt att överväga i dag. Så ser jag gärna att mina skattepengar används, nu då vi ser vågor av flyktingar som desperat försöker lämna sina hem.
