Skriftlig kommunikation har länge varit något vi alla förväntas behärska, oavsett yrkesval. Redan i årtionden har vanliga dödliga använt i stort sett samma verktyg som författare och journalister: Vi har haft råd med papper och penna, skrivmaskiner, kopiering och nu senast datorer.
Annat är det med visuell kommunikation. Kostnaderna för film och framkallning höll länge den visuella produktionen vid ett minimum, och skapar man inte, lär man sig inte heller. Skolan undervisade i modersmål och främmande språk, men inte i bildspråk.
Å ena sidan tar vi intuitivt till oss bilder, medan det ligger år av möda och övning bakom vår förmåga att kritiskt läsa texter.
Å andra sidan saknar de flesta av oss en begreppsapparat för att gestalta den visuella kommunikationen. Inte bara är det svårt för oss att själva skapa god visuell kommunikation; vi förmår inte ens att förhålla oss kritiskt till andras bildspråk.
Och nu befinner vi oss plötsligt i en värld där proffsens verktyg för visuell kommunikation är överkomliga.
Det finns oräkneliga kameror med vilka man kan tekniskt kan ta bättre bilder än all fotokonst som publicerades fram till år 2000.
Att publicera en egen 64-sidig A5-bok i en upplaga om tio böcker kostar 25 euro per bok, och för drygt 30 euro per månad får man tillgång till samma programvara som förlag och tidningshus (däribland Forum) använder för ombrytning (InDesign). Pengarna hindrar oss inte. Vi amatörer har plötsligt alla förutsättningar att ge ut böcker i samma tekniska kvalitet som de vi ser på Akademiska bokhandeln. Tidningar som ges ut i upplagor om minst 100 är inte heller oöverkomligt dyra att ge ut.
Varför exploderar då inte antalet privat publicerade böcker och tidningar? De två omedelbara invändningarna jag mött är sociala medier och tidsbrist. Det går så mycket kvickare att dela med sig på Instagram och Facebook. Och det tar tid att välja de bästa bilderna, gruppera dem, bearbeta dem. Visst stämmer det, men det finns ett ännu större problem: Vi saknar både kunskap och övning i att kommunicera visuellt. Och vi lever lyckligt omedvetna om att det är både enkelt och skoj att råda bot på denna brist, och att en ny värld öppnar sig, ju bättre vi lär oss tala bildspråk.
De diginativa är bildspråkkunniga från början. Ungdomen plåtar självporträtt (fackterm: selfie) med eller utan putande läppar (fackterm: duckface), som en del av en bildspråksdialog där man ofta kryddar bilden med ett påhittat nyckelord (fackterm: hashtag), och ibland förfaller till standardansiktsuttryck och gester (fackterm: meme).
Dialogen på mobilen försiggår just nu på Snapchat, där den småpratsliknande stämningen förstärks av att bilden försvinner inom några få sekunder, om mottagaren inte explicit tar en skärmbild – vilket sändaren i sin tur får meddelande om och blir glad för. Lite på samma sätt som om vi digi-invandrare får höra “det där var smart sagt, det ska jag lägga på minnet”. Bildkvaliteten är här sekundär, i analogi med att talspråket inte heller är lika slipat som en skoluppsats.
Bilden är ett kraftigt verktyg. Bilden förmedlar tankar, minnen och stämningar mycket snabbare än ordet. Bilden fångar uppmärksamhet. Bilden styr känslor, bilden övertalar. Och nu äntligen har vi något man kunde kalla jämlik tillgång på bilder. Vi kan själva skapa bilder, för de mest varierande ändamål, till låga kostnader – och ha nästan oinskränkta rättigheter och möjligheter att som ägare utnyttja dessa bilder.
Visst kan vi själva teoretiskt sett också skapa vilken musik som helst, men kvalitetsskillnaden är enorm mellan radiomusik och det vad de flesta av oss lyckas producera. Med bilder är det annorlunda. Och de bilder vi själva tagit är mer relevanta för oss än de godtyckliga bilder vi kan hitta på nätet, vilka vi dessutom saknar rättigheter till.
“Försteviolinistens hårda öde” förmedlar somriga stämningar, avsedda att locka deltagare till Nagu kammarmusikdagar.
Bildöversvämningen möter oss inte bara i sociala medier. Datorns och telefonens skärmsläckare och pausbilder är perfekta platser att lägga upp bilder där man kan styra sitt eget humör och rikta in uppmärksamheten på något positivt.
I god tid före skidsemestern lägger jag upp tidigare års skidutflykter i skärmsläckaren och påminns om att vaxa skidorna, köpa nya stavar, komplettera fotoutrustningen. Valet av aktuell bildsekvens i digifotoramen påverkar diskussionen vid familjens matbord. Personliga bilder piffar upp tråkiga föredrag och väcker åhörarna ur sin Powerpoint-dvala.
Och visuell kommunikation är mer än bilder. Jovisst, film, videosnuttar. Men också val av färger och typsnitt, och skapande av logotyper. Ikoner kan förmedla budskap visuellt som delar av kartor, illustrationer, etiketter och användargränssnitt. Sök på “helveticons” och du får se den svenske designern Maximilian Larssons till det yttersta förenklade symboler – en fröjd för ögat.
Proffshjälp kan vara bra att ta till, då man vill höja kvaliteten på sin visuella kommunikation. En god designer hjälper dig inte bara med färger, typsnitt och logon utgående från dina önskemål. Du får också begripliga och användbara riktlinjer för hur du själv kreativt utnyttjar dessa element i din visuella kommunikation. I bästa fall lär du dig mycket, fördjupar din kunskap i bildspråk.
Samma gäller porträttfotografering. Glöm de tråkiga passbilderna, och slå på stort. Ta flera timmar på dig, gör budgeten tresiffrig, och hör dig för i bekantskapskretsen om riktigt bra fotografer. Träna ditt eget öga för porträtt, öva inte bara på oskyldiga familjemedlemmar utan under tillställningar med erfarna fotomodeller. Hitta på ett udda tema och tag porträttfoton av kompiskretsen, kanske som en personlig gåva till en jubilar. Bilderna kan bli riktigt bra, utan att modellerna behöver se ut som Brad Pitt eller Gisele Bündchen.
Det är dags att inse att det skrivna ordets relativa makt minskar när den allt billigare visuella kommunikationen erövrar mark. Spelar vi våra kort rätt kan den resan bli både lärorik och estetiskt tilltalande.
