Utanför flygbolaget TAP Portugals kontor i Helsingfors. Har två timmar på mig att bekräfta våra internetbiljetter till Brasilien genom att fysiskt visa upp mitt kreditkort (enda sättet, bisarrt nog), annars förfaller biljetterna.
Skylten säger ”Öppet” men ingen är på plats. Ringer. En bandad röst in i evigheten: ”Vi har rusning, vänta ett ögonblick”. Försöker nu med internationella kundservicen, berättar andfådd om mitt dilemma: att kontoret är stängt även om det borde vara öppet, hjälp mig, mina biljetter förfaller!
Kundservicen kontrar: ”Hur kan vi veta att du faktiskt är där just nu?”.
Jag erbjuder mig att skicka en selfie plus den stängda dörren.
”Vi kan FAKTISKT INTE sitta och titta på bilder här. Adjö!”
Så jag tvingas boka nya biljetter. Dyrare? Javisst.
Ett halvt år senare. Familjen glider i god tid in på Lissabons flygfält. Checkar in, humöret är på topp: Många år av sparande och spänning är över: Fotbolls-VM i Brasilien väntar!
Men snart: Oj, planet är visst sex timmar försenat.
… Nå, strunt i det, vi ska på fotbolls-VM. Vi fixar det här.
Kaos vid transfer desk. Avmätt servicepersonal. Efter drygt sex timmar kommer ett nytt bud: Flyget är … kanske … inställt.
En timme senare: Nä, vi flyger nog. Ganska snart…
En vecka senare ska vår äldsta sons kompis joina resan. Han flyger ensam och vandrar omkring på Lissabons flygfält. Men oj, då. Ett, tu, tre blinkar det till på stora skärmen: ”Cancelled”.
Kaos vid transfer desk. Övernattning i Portugal, avfärd tjugo timmar senare.
Hemresan. Ett smooth flygbyte i Lissabon har förvandlats till sju eller åtta timmars väntan. Uppror vid transfer desk. Vartenda TAP-plan verkar vara försenat eller inställt. Snällt köar jag i två timmar och kommer fram till en dam som med sävliga rörelser börjar skriva ut kompensationslappar. Klart ni blir ersatta, säger hon, och kräver pass och boardingkort för hela familjen.
Plötsligt undrar hon var resenärerna är, det räcker inte med passen. ”De sover på bänkarna där borta, vi har just flugit in från Brasilien”, försöker jag.
”Jaha. Men jag måste se dem personligen. Annars blir det inga vouchers.”
Så jag väcker dem. Visar upp deras griniga ansikten som hon noga jämför med passbilderna. Första vouchern blir klar. Värde: fyra (4) euro.
Jag går i falsett: ”Fyra euro??”
”Jo, precis, ni kan köpa någonting i restaurangerna medan ni väntar.”
River teatraliskt åt mig passen och boardingkorten och uttalar den fruktansvärda domen: ”Behåll era vouchers, jag kommer aldrig att flyga TAP igen.”
Damen rycker på axlarna, tittar likgiltigt på den muttrande, väntande folksamlingen och ropar: ”Nästa!”
Folket i kön – de sammansvurna – klappar mig på axeln.
Det är så här revolutioner startar. Väl hemma läser jag att statsägda TAP under 2014 gått från välmående (närheten till Sydamerika är ett trumfkort) till systemkollaps.
EU krävde redan 2011 att Portugal privatiserar bolaget, men projektet strandade och nu försöker man (kanske) på nytt. Webben är översållad med färska berättelser som får våra små förseningar att framstå som pikanta skojigheter.
Det sägs att ingen kunde förutse Sovjetunionens kollaps.
Men jag tror det finns tusentals resenärer därute som förutspår TAP:s.
