Det är synd om oss män. Alla gamla sanningar ska plötsligt ifrågasättas, och man måste vara på sin vakt att inte säga fel saker. Det är inte utan att man ibland tycker att det var bättre förr. Ni kvinnor bland läsarna får lov att ursäkta det manscentrerade betraktelsesättet, men i denna spalt syftar pronominet ”vi” på män.
Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Vi män lever inte lika länge som ni kvinnor. Bara en sån sak! Där har vi en grundläggande orättvisa. Må så vara att män oftare gör karriär och har fler Wikipediaartiklar. Men vi män dansar efter er pipa i livets början och livets slut. Det gäller inte oss alla, men jag har i släkten och bland bekanta sett exempel på äldre män som sackar efter i betydligt rappare takt än de kvinnor de omges av.
Vi män är sämre i skolan, nuförtiden. Gossar har sämre skolresultat än flickor, och gapet växer. Vi män trängs undan av kvinnor också i universitetet. Läkarstuderande, bara som ett exempel, är nu till betydligt över hälften kvinnor. Och de kvinnorna överpresterar männen, också på universitetsnivå.
Hormonernas fångar. Sedan har vi arbetslivet. Där sticker könskvoteringen upp sitt huvud här och där. Förstås till kvinnornas fördel.
På det privata området är vi män missgynnade i vårdnadstvister. Mammorna lyckas oproportionerligt ofta övertyga olika instanser om pappornas olämplighet, och vi får vara nöjda om vi ens får delad vårdnad.
Vi män är våra hormoners fångar. Vår testosteronhalt gör oss till mördare, mordoffer, diktatorer och andra osympatiska filurer, i högre grad än fruntimren. Vi män är nuförtiden ordentligt kuschade också i massmedia. Ack vilket rabalder Yle-podcasten ”I säng med Ronja och Taika” skulle förorsaka med manspersoner som vädrar sitt sexliv.
Låter jag gnällig? Har jag förlorat alla sympatipoäng bland fruntimren? Man kan ju förstås också vända på steken.
Vår kortare livslängd beror uppenbarligen i hög grad på en ohälsosammare livsstil, våldsbenägenhet och högre risktagande. Det kan vi fixa, som individer. En bättre livsstil håller dessutom kropp och själ i trim på ålderns höst, så vi inte blir vårdfall för kvinnfolk att råda över.
Att vi män är sämre i skolan och i universitetet beror förhoppningsvis inte på att vi är korkade. Är det för att vi är lata, är det eget fel. Är orsaken någon annan? Vet ej. Själva gapar vi ju högt mot könskvotering, kanske vi måste ändra oss snart, för vår egen skull. ”God karl reder sig själv” kanske snart hör forntiden till.
Att vi män missgynnas i vårdnadstvister, där har jag däremot svårt att vända på steken. Men alla könsstereotypier kan ju inte gynna oss män. Jag kan inte annat än hoppas på att matriarkatet på denna punkt inte beter sig lika styggt som patriarkatet gjort i andra sammanhang.
Testosteronet hålls också kvar i våra kroppar. Men hormonerna gör livet svårt också för kvinnor, på sitt sätt. Så vi får väl bara lov att bita ihop tänderna och gilla läget.
Lyssna och lära. Gillar läget gör jag i varje fall vad Ronja och Taikas podcast beträffar. Så fint att leva i ett samhälle där det åtminstone för kvinnor är acceptabelt att berätta vad de på riktigt tänker om önskat beteende i och utanför sängkammaren! Vi kan lyssna och lära. Och undvika onödiga dumheter, som män, arbetskolleger och fäder.
Så när allt kommer omkring vill jag inte gnälla. Jag har egentligen ingen orsak att gnälla.
Vad jag i stället gjort är att bekanta mig med två feminister. Alice Schwarzer, årsmodell 1942, är Tysklands chefsfeminist sedan tidigt 1970-tal. Min 25-åriga dotter och jag lyssnade på en fyratimmars podcast med henne, och ingendera av oss fann egentligen något att invända emot. Dottern fick blodad tand och läste ”Untenrum frei” av 2020-talsmotsvarigheten Margarete Stokowski, en kolumnist med miljonpublik. Mot Stokowskis bok hade jag ännu mindre att invända. Stark läsrekommendation.
Så visst är det synd om oss män, av skälen jag nämnde ovan. Men historiskt har det varit mer synd om er kvinnor. Och vi män kan ju dra egoistisk nytta av feminismen. Vi förväntas inte längre ensamma försörja vår familj. Vi får tillbringa mer tid med barnen än tidigare generationer. Vi måste inte ensamma ta ansvaret.
Framför allt: mängden kloka, kunniga och intressanta kolleger att jobba med är enligt definition dubbelt så stor som under patriarkatets i-verkligheten-inte-så-glansiga dagar.
