Jag hör ofta frågan ”vem styr och bestämmer egentligen över nätet?”. Problemet är att det är svårt att förklara hela röran av I*-organisationer utan att först förklara den historiska bakgrund som gör att svaret på frågor om hur nätet styrs och fungerar alltför ofta lyder ”historiska skäl” eller ”för 25 år sedan …”.
Nätpionjären Johan ”Julf” Helsingius har verkat som IT-entreprenör sedan 1980-talet.
Därför måste jag också inleda mitt svar med att beskriva en del av nätstyrandets historia – och lämna en mera ingående beskrivning av de olika organisationerna till nästa kolumn.
Gammal tvist. År 1901 demonstrerade Guglielmo Marconi internationella trådlösa telegrafförbindelser (som ledde till ett flertal patent). Då det såg ut som att Storbritannien skulle få monopol på trådlösa förbindelser samlade Frankrike, Tyskland och Ryssland snabbt ihop den första kongressen för trådlös telegrafi 1906 i Berlin. Denna kongress är kanske bäst känd för att ha infört nödsignalen SOS, men den introducerade framförallt tanken att stater har äganderätt till frekvensspektrum och radiovågor (som ju inte i och för sig respekterar nationella gränser). Kongressen ledde också till grundandet av Internationella Radiotelegrafiunionen som förenades med Internationella Telegrafunionen och blev Internationella Teleunionen, ITU.
Tvisten mellan nationella regeringar och internationella, mer eller mindre gränslösa fenomen är alltså gammal. ITU (som är ett specialorgan under Förenta Nationerna) hjälpte ända fram till 1990-talet att upprätthålla ett system av nationella, statsägda telemonopol där internationella teleförbindelser var precis vad namnet säger – förbindelser arrangerade mellan nationer (genom nationella regeringar). Finland var som vanligt ett specialfall (men inte helt unikt) med sitt duopol av lokala telefonföreningar och post- och telegrafstyrelsen.
Denna idyll började falla i bitar efter privatiseringen inom telekom som startade med spjälkandet av AT&T i USA 1982, följd av Europa 10 år senare. Harmonin smulades också sönder av mobilteknologi och framför allt Internet, som var baserad på mycket mer informella arrangemang som inte respekterade nationella gränser särskilt noga. Nätet lyckades växa ’under radarn’ före det hann regleras till döds. Både ITU och många regeringar hoppas fortfarande på att anden kan stoppas tillbaka in i flaskan och Internet regleras av ITU – som följer FN:s regler om att rösträtt endast ges officiella representanter för ett länder eller regeringar (och somliga länder är naturligtvis mer ’jämlika’ än andra).
Meritokratiskt styrd anarki. Internet fungerade till stor del tack vare informellt samarbete, lösa överenskommelser och personliga kontakter, som en meritokratiskt styrd anarki – men det kunde inte fungera helt utan formella strukturer. Somliga saker krävde gemensam koordinering.
En av de mest centrala funktionerna är IANA – Internet Assigned Numbers Authority, som är ansvarig för fördelning av IP-adresser och DNS-rootservrar som krävs för att upprätthålla toppdomänerna. Ursprungligen sköttes IANA-funktionerna av en person, Jon Postel, på University of Southern California. Postels arbete togs över i 1998 av en ny organisation, ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers), som grundades speciellt för detta syfte, och som fungerade under ett kontrakt med handelsavdelningen av USA:s regering (US Department of Commerce) – som i sin tur ärvde rollen från försvarsministeriet som finansierade det ursprungliga ARPANET-nätet (föregångaren till dagens globala Internet).
Öppet för alla. Den stora skillnaden mellan ICANN och FN/ITU-imperiet är att ICANN:s arbetsgrupper är öppna för alla, inte bara representanter för regeringar. ICANN:s mandat kräver att organisationen verkar demokratiskt, baserat på ”grov konsensus” och gräsrotsnivå. Nyckelbegreppet är ”multistakeholder”, alltså flerpartssamtal där företag, civil-samhälle och andra intressen alla är representerade. Detsamma gäller för de andra organisationerna som är ansvariga för styrandet av nätet, såsom IETF (Internet Engineering Task Force), ISOC (Internet Society), och de regionala IP-adressregistren (i Europa RIPE NCC, Réseaux IP Européens Network Coordination Center).
Detta öppna och demokratiska system fungerar förvånansvärt bra, men är alltid under hot – både från regeringar och från storföretag som försöker använda sin makt för att dominera konsensusprocessen.
