Ibland händer det oväntade saker, också i Tyskland. Rentav i Bayern.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
I tidigare kolumner har jag påtalat Bayerns roll som kombinerad bråkstake och mönsterelev, med betoningen på bråkstake. Mönsterelev var Bayern i de spalter jag skrev främst vad nyckeltalen beträffar, ekonomisk produktivitet, skolprestationer, hälsa och sådant.
Nu har pendeln svängt. Inte så att Bayern plötsligt vore mindre framgångsrikt, utan så att CSU blivit det mest statsbärande partiet, framom både CDU och SPD.
Metamorfosen är ytterst bayersk. I förvandlingens centrum står Markus Söder, CSU:s ordförande och Bayerns ministerpresident. Han är en typisk ambitiös maktpolitiker, som är beredd att tumma på principerna för att nå makten och behålla den. Det har han alltid varit, och det är han fortsättningsvis. Och det är just sådana ordföranden CSU traditionellt har velat ha, tänk bara på Franz-Josef Strauß. På den punkten har – pendeln må svänga hur mycket som helst – inte ett dyft ändrats. Om något, så i så fall att Markus Söder ytterligare stadgat sin position bland CSU-höjdarna.
Svart trädkramare. Det som har ändrats är däremot Söders kalkyl över hur man bäst behåller makten. I det skedet som jag som mest skakade på huvudet åt CSU och Söder gick deras maktkamp ut på att tävla om röster med Alternative für Deutschland. Säkerhet var nyckelordet, och sådan säkerhet som inte innebär de facto-trygghet, utan mer är ett ord att skrämma väljarna med. Men det blev platt fall för den trumpna taktiken, för CSU läcker mer röster åt det urbana, gröna, unga, kvinnliga hållet.
Med den insikten har CSU under ledning av Söder börjat krama träd. Han har deklarerat AfD till statsfiende nummer ett, och fiskar inte längre i deras syrefattiga vatten. För att vara svart (CSU:s och CDU:s partipolitiska symbolfärg) verkar Söders framträdanden ärkegröna.
I och med att SPD ser ut att bli omkört av de gröna som näststörsta parti, är ”allas” antagande att nästa regering av naturnödvändighet blir svart-grön. Så många andra majoritetsregeringar regeringar kanske inte kan bildas, för AfD har i väldigt många traditionellt borgerliga väljares ögon gjort sig mindre rumsrena att regera med än rentav Die Linke. Die Linke må ha rötter i DDR:s statsbärande parti SED, men bekänner sig till den västerländska demokratiska rättsstaten – som ständigt hånas av AfD-politiker, den ena prilligare än den andra.
Den enda som i detta läge verkar tänka längre än att gå på i ullstrumporna är, ta-daa, Söder. Han flaggar att systerpartiet CDU borde föryngra en del ministerposter, nu bums, och utan att förvarna Annegret Kramp-Karrenbauer och de andra CDU-politikerna. Jo-nej, rätt har du, får de fåraktigt säga – dels för att han faktiskt kanske råkar ha rätt, dels för att de själva saknar koll och vision. AKK lyckades med en avvärjningsseger, så att rivalen Friedrich Merz trots tillgjorda maktåthävor inte kunde störta henne under partidagen i Leipzig 22 november 2019. Merz åkte hem med svansen mellan benen, och den enda som firades som halvvägs visionär på CDU:s partidag var just Söder.
Hyllad gästtalare. Söders tal möttes av rungande CDU-applåder, och han var ändå bara gästtalare. Hans unika maktposition inom regeringen CDU-CSU-SPD bygger på att han är den enda partiledaren som har stadigt grepp om sitt parti, och även om CSU:s väljarstöd sjunkit, ligger CDU:s överallt lägre. Söder har råd att göra som han vill, och kan dessutom bygga ut sin makt utgående från två paradoxer.
Den ena paradoxen är att Söder har rykte om sig att vara konservativ maktpolitiker. Han har mopsat upp sig mot vem som helst, inklusive Merkel, och om han nu väljer en liberalare framtoning som bygger på sunt förnuft och kompromisser, har han i motsats till merkelianern AKK inget trovärdighetsproblem att sälja in det hos de traditionellt konservativa.
Den andra paradoxen är att Söder enligt definition är en regionalpolitiker. CSU är ett bayerskt parti, inte verksamt i resten av Tyskland. Han kan med rätta hävda att det är Bayerns väl och ve han kämpar för, och låta CDU drivas till att böna och be honom om att bli Kanzlerkandidat. Klarar sig någon mot den gröna Robert Habeck, så är Söder i dag den med de bästa utsikterna.
Habeck mot Söder i nästa Bundestagswahl? En realistisk vision. Absolut inget mardrömsscenario! Jag, som tidigare tyckt illa om mannen, har börjat revidera min åsikt. Tyskland verkar vända blicken mot söder, mot Bayern.
