Ultimatumen duggar tätt i USA, där den samhälleliga polariseringen skruvas upp inför presidentvalet.
Den amerikanska primärvalskampen är i full gång och den politiska mitten – där amerikanska val traditionellt brukar vinnas – saknar kandidat. Republikaner tävlar om vem som står mest till höger. Även seriösa observatörer talar om fascistiska tendenser vad gäller Donald Trump och hans anhängare. På den demokratiska sidan har socialisten Bernie Sanders framgång tvingat Hillary Clinton att betona sina progressiva meriter.
Polariseringen av amerikansk politik har accelererats via användningen av sociala medier, där hårda vinklar, halvsanningar och direkta lögner kan frodas inom varje användares digitala vänkrets.
Akademiska forskare talar om ”confirmation bias”, läsarens tendens att välja material som bekräftar och förstärker redan hållna uppfattningar. Det är en drivande faktor bakom till exempel amerikanska konservativas vägran att acceptera klimatförändringen. Ted Cruz väljer som utgångspunkt ett osedvanligt varmt år, och plockar sedan satellitdata som inte ”visar” någon uppvärmning sedan dess. Hans anhängare kan då avfärda den överväldigande mängden av vetenskapliga rön som politiskt motiverade.
Ideologisk shopping. Fenomenet är naturligtvis inte nytt. I västvärlden har mediekonsumenter länge kunnat välja kanaler som passar den egna politiska synen.
Traditionella medier har för det mesta försökt att skilja på opinionsbildning och nyhetsrapportering i strävan efter en någorlunda klädsam form av opartiskhet. Detta visade sig vara ett utopiskt ideal, och i USA har konservativa politiker länge kritiserat traditionella medier för en liberal partiskhet.
Som motvikt skapade den australiensiske mediemagnaten Rupert Murdoch 1996 den uttalat konservativa kabelkanalen Fox. Demokrater avfärdar nu kanalen som inget annat än ett språkrör för det republikanska partiet. Det hindrar inte Trump från att ligga i en utdragen fejd med kanalen.
Fast forward. Numera utspelas mycket av den politiska kampen i nya medier. Barack Obamas vinst 2008 har gått till historien som Facebook-valet. Han och hans kampanj dominerade de digitala medierna också vid återvalet 2012. I år finns alla kandidater på såväl Facebook som Twitter, de flesta på Snapchat och några på Pinterest.
Resultatet är en snabbare nyhetscykel. De sociala mediernas förespråkare hävdar att det ger en mer interaktiv upplevelse och en demokratisering av debatten, i enlighet med internets mest utopiska vision. Men det eskalerar samtidigt väljarnas tendens till ”confirmation bias”. De söker sig till uppgifter som stärker redan formade uppfattning.
Felaktiga uppgifter i sociala medier vinner betydligt större uppmärksamhet än faktabaserade tillrättalägganden, enligt en studie av Craig Silverman, fellow vid Columbia University och bloggare kring journalistisk etik, Han hävdar att det gäller för tillrättaläggandena att försöka vara lika sensationella som de ursprungliga felaktigheterna.
Sociologiprofessorn Robert Brulle vid Drexel University har om möjligt en ännu mörkare syn på fenomenet. ”Det hjälper inte att predika till de redan troende”, förklarar han i Washington Post. Människor söker en bekräftelse på sin identitet och den bild de skapat av sig själva. ”De kommer inte att läsa något som utmanar deras värderingar, egenvärde, identitet eller trosuppfattning.”
Showbusiness. De republikanska kandidaterna vill skära i de offentliga anslagen till Planned Parenthood, en organisation som erbjuder kvinnor preventivalternativ, hälsovård och sexupplysning.
Mest högljudd var tidigare Hewlett-Packard chefen Carly Fiorina då hon åberopande en videofilm ansåg sig ha bevis för att organisationen förhandlat om priser på långt utvecklade men aborterade fosters organ. En domstol i Texas fann inga bevis för denna verksamhet, men åtalade i stället videons producenter bland annat för att ha förfalskat dokument.
Men Fiorina hade vunnit uppmärksamhet med sina ursprungliga anklagelser, och har trots domstolens rön fortsatt att attackera Planned Parenthood med samma argument.
Flitigast – och mest uppmärksammad – är Donald Trump på Twitter. Medan hans politiska program i många fall är vagt skissade passar hans tal om den egna kapaciteten som bäst, rikast, mest fenomenal, smartaste förhandlaren etc. som hand i handske för Twitters 140 tecken.
Inga långrandiga, väl övertänkta politiska program, men nog klatschiga, gärna elaka eller hatfulla kommentarer. Sådant går hem hos hans vita, äldre, lågt utbildade väljare. Sociala medier gör politiken mer till show än seriös debatt. Och fastighetsmiljardären Trump är för tillfället USA:s bästa showman.
För att inte helt hamna i hans skugga har övriga republikanska kandidater tvingats placera sig längre ut på den extrema högerkanten än de förmodligen planerat. Och Bernie Sanders, som vunnit sina senaste val som oberoende från de stora partierna, har nu tvingat Hillary Clinton att lägga sig mer till vänster än ursprungligen tänkt, långt ifrån den politiska mittenposition maken Bill anammade 1992.
Center saknas. Den Washington-baserade tankesmedjan Pew Research Center har bekräftat att väljarna under de senaste årtiondena rört sig längre ut till höger- respektive vänsterflygeln.
Den ökande polariseringen gör det allt svårare för Washington att finna gemensamma lösningar. Pew har också funnit att det är aktivister på ytterkanterna – konservativa republikaner och progressiva demokrater – som är mest aktiva inom sociala medier och på webben generellt. Det är också på ytterkanterna man finner den hetaste politiska motivationen i USA. Det är dessa aktivister kandidaterna manar till i primärvalen.
Men när respektive parti väl enats bakom sin kandidat har den korade brukat försöka positionera sig mera i mitten för att kunna vinna de stora väljargrupperna med svalare politiska passioner.
Om den regeln fortfarande gäller får året utvisa, men bedömare har svårt att se hur en Trump, Cruz, eller Sanders för den delen, kan vända sig mot den politiska mitten efter alla kategoriska löften som utfärdats åt de troende.
Tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg har sänt upp en försöksballong för att sondera sina möjligheter som en tredjeparti-kandidat med möjlighet att attrahera den i år orepresenterade mitten.
Politiska bedömare avfärdar hans chanser. De två stora amerikanska partierna fungerar som valmaskiner och tidigare försök från utomstående kandidater har inte rönt framgång.
